— WW 2477 Lev ? 1117 TTT? FP eft Owar scönhete oerla so:: ett bierta dö:mer, Hwar hik:ietise saa, fom själenå öaa ser, Omar gydr:e dröm, fora tanken hånryckt dråms er, POwar skymt ef fägting som i drömmen ler, dr alt besjanger? sjuns ej ton fom klingar J underfulla, förr ej bårda slag? Oh skall, når sångea pröswar fina wingar, Han kretsa jemt i ewigt samme ringar, Begräasad ewigt utaf samma lag? . . . . . . . . . LJ . . . . . Hwad ängens bern i färgens Miftning skrefwo; Swad nattens stjerngor i sitt ljusfördund, Det doldes ej de lätta former blefwo, Der tanken dakom låg på ohöljd grund. Ur blommans ögo log def lefnads saga Och ord sjöna fodeln, ej blott melodi, J klara tonfall bördes forssen klaga, Od himlen cade, att ån mer behaga, Ej skyar blott, men englar deruti. Men ac ett flor, en dunkla trädars wäfsad, Saart öfwer werldens lycka breddes ut, Då flyktade all oskulds barnatrefnad Och lifwets apune wår tag dasliat slut. Som hamlens tosor wissna uti qwällen, Som sijernan slocknar på sin ljusa färd, Som ljud förklinga udsande mot bählen, Så undan från de förr få fåra hålen, Du flydde, skönhet, för cherubers swärd. J röfre skal sig gömde lifwets kärna Och dunklare blef werldens menina då, Hwad rosea wile och hwart himlens stjerna Sin ljusa bana ledde i det blå, Dwod wuden hwiskade i qwällens stunder, Owad stormen brusade med jättemod, Owad foaela sjöna i sommararöna luader, Hwart böljan längtade fom för derunder. Ack, gätans lösarng ingen mer förstod. Wel! fonden fom och ån fin måg den hwälfwer Krmna jorden, släckande dess örtagård. J fager blomkalk ofta giftet skälfwer Och rosen göms i skarpa taggarg wård. Ett brokiat skum, fom smeker men fom dårar, Föraydet ytan utaf lifwets elf, Det floger froswind genom jordens wårar, Och boppet diktar blott fin fröjd och tårar, Ack, liksom sorgen eger glädjea sjelf. Dock — i ett menskobrös fom tror och hoppas, Att Eden blommar med en ewig mår, Och mången oning fom i werlden fnoppas, Med yovia fåarina der i blomning får, Oh själen stnadom, höjid på gömda mirgen, Lawvars flvat ej någon kraft har kufwat Ån. Med jubel swäfwar öfwer jorderingen! J acnomflislig alans då fer bon tingen Och käuner glad den werld fom slytt igen. . . . . hi . . . — 2 Är finan död? Läsa handen på ditt hierta! Det lfmer; — fången lefwa skal med det. Haråader el doftat fröjd, ej trånad smärta, Och bida klädt i såna fin hemliadet? Har särhks wårwind ej derinne snsat? Af toneas måg ej längtan waagats der? Ej soracus Hot, fom siormia bölja brusat? Ei hoppet jublat och ej mianet tjnsat, Som harpans to-, den aftoawinden bår? sär fången död? O, brad år bönen onnat ta lifwets länatan, ajnten i ea ton, En moraonsäna fom i wårt hj:ria stunnat, Men stiqer ständiat mor den Dögslis thron Oh fommer åter, fom ert acho gungar Frän fjerran fust; of bupp då fyhs wårt bröst, Oh bur ån dagen med fin äska ljnagar, Oh öfwer bnöret fom mår fjäl batungar, Dock ... fom en orgeltoa går fridens röss. Men om bu tmiflar ån, Mig ur din kommar Och lifwets aåto ibland menssor lår! Mår ynaliagen fin kärleksfråna stammar Och förta kyssen rodnande besår, Och flickan råder fina läppar rida Och bilar fänslan fom bon långe närt, Säg dd, att fångeng dagar åro döda! En fång Of siungo, gäckande din möde. — -— —