Ur en Brefbärares lefnad. Berättad efter haf händelse, a Gustaf Nieritz. Höstmorgonen började gry, då brefbäraren Sorgenfri öppaade ögonea och riktade dem fors skande åt der gamla mågguret. Redan tre qwart till sex!! fade han Half: högt och sprang upp ur säagen. Christina har i dag försofwit fig — fortsatte ban, i det han skyndsamt klädde fig. — Nå det år ej att undra öfwer, hon har ju nästan suttit up. pe hela natten för att sy barnkläder, sedan hon dagen igenom fått arbeta med hushålet. Jag fan wäl också en gång gå ut utan att få mitt warma Faffe Han framtog ur sickan sju groschen och lade dem på bordet ÖHärunder sade han: Jag undrar hwarför mia stamfader Har kallat fig Sorgenfrix Sorgeafull passade bättre för mig, alldenstund jag nästan har lika så måaga sorger fom bref att bära. Der ligga de fem hufmudjorgernal — Sorgenfri blickar de ned på fina fem söner, hwilka, från twå til fer år, lågo nedpackade bredwid hmars andra fom fid i twenne små bäddar och fof: wo fört. OhM dar — han mente fin hustru — lär ännu en och trefjerdedels sorg, gör summa summarium, när jag äfwen räknar mig