banda belopp, dels och 3000 ror bko med ränta enligt en ef grosshandelsbolaget Ty dn Kempe den 12 Dec. 1842 till A. Wallenstrand eller ordres uthändigad, på in nehafwaren transvorterad skuldsedel, fom d. 13 Febr. 1843 blifwit intecknad uti de fape ten bon Ehrenheim jemte andra personer fe dermera tillhöriga sasta egendomarne N:ris 21 oh 22 i qwarteret Styrmonnen uti Heds wig Eleonore församling i Stockholm, och hwilken skuldsedel utgjorde bypotek för rytts mänaren C. W. Hammarskölds den 7 Dec. 1548 till förste boffstalmästaren Brauneryjelm eller ordres utfärdade, behörigen endosserade förskrifning å en lika summa. Rörande denna bewakning meddelade Swea bofrätt genom dom i kapten von Ehrenheims konkursmål den 12 December 1851 följande yttroxde: i Att emedan förfe hofintendenten Welin, såsom emot hans bewakning är wordet anmärkt, icke wisat, att omförmälde, Hans M:t Konungen tillhöriga, fordringar blifwit ans norsunda äa af Welin med ed fästade och han i sin ofwanberörde befattning, deruti ban måste endast såäsom Hans Maj:t Kos nungens enskilda omdud betraktas, ej kunde anses hafwa warit behörig aft en sädan cd. gång med laga werkan fullgöra, faun hofs rätten skäligt, i förmåga af 79 iKonfurdås lagen den 12 Mars 1830, förklara, det nå gon rätt til betalning i denna faf ide kunde de anmälde fordringsanspråken tilläggas; — Målet fullfölides af förste hosintendenten Welia hos Kongl. Maj:t, och wid mälets föredragning i Högsta domstosca den 30 fifts lidne September förenade fig de närwarande justitieräden Backman, gr. Snoilsty, Scymidt, Gyllenhammar, f. d. statsrådet Gänther oc Jggeström uti ett få lydande yttrande: Som Hans Maj:t Konungen i nåder funs nit godt, att med den rått, fom i grundas gen är medgifwen, för Penningeförwaltnins gen wid fit hof inrätta ett särskildt embete och å samma embete lätit för sökanden, fås fom första hofintendent, utfärda nådig fulls makt, samt denne, efter hwad uppgifwet och owederlagt är, i sådan egenskap har åligs gande att emettaga, förwalta och redowisa för få wäl till hofhällningen å stat anslagne, fom äfwen Hans Maj:t Konungen eljeft tillhörande medel, sammanlagde i i en fasfa, til hwars tillgångar efter företedde räkenskapers föranledande och då annat förhållande icke blifwit ådagalagdt, äfwen måste anses höra de förskrifningar, hwarå det för Hans Maj:t Konungeas räkning uti detta konkursmål ans mälde fordringsanspråk finnes wara gruns dadt; alltså och enär den år sökanden (Ver lin) sålunda uppdragne befattning, med afs seende å hans answarighet för råfenflaper:nas förande och medlens redowisning, är af enahanda beskaffenhet med redogörarnes wid de allmänna werk och inrättningar, fom af ses uti 75 S. af Konkurslagen, sådan den lyder utt förordningen den 6 Febr. 1849, fann Högsta domstolen, det sökanden, i i lik het med hwad desse redogörare blifwi: tillåtet, jemlikt åberopande lagstadgande warit i fin omförmälde tjenstemannaegenskap, såsom kassaförwaltare, berättigad att, på sätt som skett, å den honom af Konungen anförtrodda kassans wägnar, med borgenärsed fästa rifs tigheten utaf ifrågawarande fordringar; pröfs wande Högsta domsiolen förthy rättwist att, med upphäfwande af hofrättens i fråga om bewakningens giltighet meddelte yttrande, wisa denna sak äter till hofrätten, som skulle ega att densamma, i hwad den omförmälde fordringar angår, på anmälan å nyo föres taga och dermed, utan hinder af hofrättens förra nu undanröjde beslut, widare laglig mätigt förfara. Då förenämnde mål föredrogs i i nedre jus stitirevisionen woro twenne af de nårmarane de revisionssekreterarne för ändring af hofs rättens beslut, men den tredje deremot för fastställelse af dttsamma. Bland jurister forts fara tankarne för öfrigt i detta ämne wara 1 — on RR EE NADER vkss UUA ARR tt EEE EE EKEN iOAOC.OO—;-;x8;gO;:: r