diktaren, måste instämma uti hans egna ord: UR gifwes mycket skönt, son endast natten biktat, Oh Wilton, om fan fett, sitt paradis ej diftat. Ur det siälens mörker, som i wissa hånfeens den omgaf T—r, flammade siundom fram de skönaste blixtar, glänsse de wänligasle sljernor. Oh T—s bekanta äro derutinnan ense, att hans snille aldrig strålat med så öfwerjordisk glans, fom nader den tid, då själeas lägre ors ganer sörblefwo i owerksamder. Hang warma, ädla hjerta, och barns sleldiska inspiratioa fram loste näslan täslinagedis. Öland mänga ere vel för denna sats mik jag andtaga ett par: Twenne staldeslycken, dze ena med namn: Ärks-en kla Gabriels frid med Gatan; dee ardra benämdt Yttersta Domen tmoro fas belser, fom wittaade om ea den mest sublima insprration, blandad med släden utan fammans bang cå uten mening. Qeteoten utan syfte swäfwade i luften oh slockaade utan fpårs De degge sångeraa gniftrade af en hälften öfwerjordist eid, racea buro äfwen sorgliga spår af ea ende, fom ide lydde wåra lagar. Til en ankommande person fade en gång Tegner: Ser du, Apobos oh Musernas söner här i Swcrige blifwa aldrig af Plutus begäfwade. Den brist oh röd skola de ej mera lida. För det lidandet fal jag sätta ea