dande, hjertats undergifna trostsulla ssinnes stämning. Ligg nu stilla, gubbe grå, Barn anyo worden! Jcke stör dig i din wrå Nägon fslägt från norden. Waggan går fin jemna gång; Somla sött wid daddas sång: Bry dig ej om orden. Hör lifwäl ett ord till tröst, Då du, waknad, owider: Ålas moder wid sitt bröst Söfwer dig omsider: OM en Fader wäkker dig, För att iv big hen till fig, Om du täligt lider. — De smärtor, sjukdomen medförde, kunde wäl uuldras; de weko dock icke bort förr än budct of Dörs-enaeln fom. För flägten af hans wingar flydde de slutligen, vd) de ft: sia dagarna woro fa ärtfria. Under siilla slummer löstes of Befriarens milda hanb de sista swaga banden, ar awarhöllo inom före hängefeäs werld ben ododl! ige anden. Ene geln wände sakta om den blefa lifiwets facts la. Det rmgde den stunden till Sabbat i dea närbelägna kyrfan. Klockjuden kallade horom til den ewiga Sabbaten i himmelen. Då hard omgifning wantade, att han skalle wafna, war hans sjal redan stadd på sin pimlafard. En latt suck Mat band afiked ur tiden. Sin dödspfalm har han sjelf d diktat. Den ölifwer oc en fådan för hwaric åristen, fom bewarar, såsom fin högsta skatt, det tro: ende bletals fasta förtröstan pa Gud och Den, Han sändt hafwer. Denna sän fö:trö) stan har den döende Skalden utt lat med cösa ord: Min stund lär kommen wara: Din wilja ffe, o Gud! Jag är beredd att fara, Och wäntar på Ditt bud. Hwad kan mig werlden gifwa, Som ej är flärd och brist? Hos Dig will jag förblifwa: Kom suart, o, Jesu Krist! Ack, jag har mycket brutit; Men till Ditt kors jag ser. Offa för mig Du gjutit Det blod, der rinner ner. din lydnad allt fullfomnat, Min Jesu, ock för mig. — tag, när jaa har somnat, Min frälsta själ till Dig! Jag lemnar här de mina Ej utan smärta qwar. Men, Gud de äro Dina, Du i Din mård dem tår. Behåll dem wid Din liva Och på den rätta stig. Sen låt mig fe de kära Församlade hos Dig! Wälsigne Gud Er alla Nu och cwighet. Hwem Han härnäst will falla, Han sjelf allena wet. J, fom för mig här beden Till def min timma slär, Er sjelfwa städs bereden Att gå den wäg, jag gär! — J sådana rena sångarlind förklingade den gam Skaldens siäl. Hans lyra, four ver dan här en Engel tycktes hafwa såiamt, lur der nu inför den Ewiges throa. Men öfwer dessa minnen, som safnaden