al öfwer Franzen gjorde sitt inträde i det ittrad samfundet. —) Morea Bistop Franzens höga ålder före i wagade cj hans snilles milda, ungromliga ehag. Ju mer yans andas jordista omktädac förtardes och förtunnades, desto genomtinligare bade den blifwål för det odödligt föna fom bodde derinnom. Hand lefnadsbana hade böjt sig liksom olens gång under en lång och herrlia fors nardag, mot aftonen alltenärmare de ue der, ywarifrån den om morgonen utgått. J Finlands nordligaste trakt siod hang wagga och i Sweriges nord år hans graf. Hans efnads morgöons och afton-rädnad närma fig ill bwaorundra, ech banda fin milda glans öfver Dattniska wikens wägor. Från den ena stranden ljödo hans förfina qwäden: Modren och Souensamt Åteuniskans Anlete oh wid den andra, i ålderdomens senaqwåll, eter mer än ett halft århundrade, klingade ännu fången med underbara behag från fame ma lyra. Men af den söfte han numcra siyelf endast lindring om tröst. Han fram: kallade dessa toner, att med dem döfwa en tärande sjnkdoms plågor. Han förmådde och den qwidande smärtan att tystaa för någva stunder. Med uedlutadt hufwud satt bar i sin gunastol, och mången gång då hans vm gifning trodde honom slumra, märftes med förundran, att han under tiden diktat ett qwäde fom man skyndade att i skrift bewara. Hand kärlek till naturens skönhet, hwelken uttalar fig i få många of bars ljufwa fåne ger, följre honom till lifwets gränö. På blommor hwilade hans blick gerna: hans själ war fästad, lilsom med slägtkärlek, wid dessa ljusets barn. Man war oc willig, att fume la omkring honom de skönaste, som ort och ärstid erbjödo. Då han ej mera kunde uppe lyfta sitt hufwud att betrakta dem, ställda på ett bord eller i ett fönster, nedsattes blomsterståndet wid den gamles fötter, att dess skönhet skulle nå hans till jorden sänkta öga. J en särskildt diktkrans harEhan bes sjungit sädana till hang sjukrum burna blom mör, såsom Camelian, Rosenaisseln (Cactus slagelliformis) och Purpurwindan Courolvuius purpureus). Defa finger äro frijtlis ga somboler (sndikter), i hwilka hwarje diomma talar om det högre andliga i lifwets oförgängliga stönhet. De likna en blomkrans wirad äkring korsets törnekrona. Di ans föra till prof af dessa siandikter sånzen ö. wer Purpurwindan: Du sköna sinnebild af menskolifwet! Hwar qwäll, hwar morgon fom jag helsar dig Du lär mig prisa Gud, att äfwen mig Är hwad du wisar af Hans kärlek gifwet Hwar morgon flår då nya blommor ut; Swar afton wissnar de. Ack ren förut, Bäst de fin purpurgtans mot dagen höja De blekna wissna fia förwandling röja. Skall i din svegel jag mig sjelf beklaga För det atk glädjen som med nytt behag J går mig tjuste, wissnat har i dag Nej skulle än min önskan mig bedraga. Att du hwar morgon wecklar ut en knopp Hwar afton dock jag somnar med det hopp Ått se med fröjd den nya dagen glöda: Om den ock har sin egen sorg och möda. Jag ser din stångel kring fia stas fig höja Och fast sia göra stigande allt mer. ö O kunde wi det stöd som Tron mig ger Jag såg mig fifta få från stoftet höja; D, att fom du ej blott af jorden närd, Förrän jag bleknar, tynande och tärd, Lik dia, då ljuset dina blommor målar, Jaa söae in det lif, der ofwan strålar: —