men min blidj warsnar ej offerdjuret; Ad dyre make! skall meaniskoblod runa? Adalbero betäckte ljsitt an siate med begae händerna och ett fosanssullt skri trängde sig fram ur hang bröst. Han förmådde ej frame stamma ett ord till swar. Dea lilla flickan darrade of förskräckelse och smög fig intill mos drens sida. Smulda wisste nu hwad fom för restod. Med en bedjande blick på sia make snyftade Hon: — Afläasna dock barnet? — — . Ack, jag fan ej; begge, degger yttrade han halfhögt. Similda knöt nu sin halsduk för den libas ögon och fade med af tårar qwäfd stämma: — SR blott stilla och mar tyst, få får du någor af Pappas Barnet darrade ännu mera och gret bits tert. Nu blottade den bjeltemodiga qwianan fir snöhwita barm, knädöjde för fia make och mur fade åt honom att först gifwa heane döden. — Kort, blott fort! hwiskade hon; den stackacs lila blir eljest alltför otålig. Adalbero höjde fin arm; mordmwapnet blir trade i hang hand .... då framträngde från himlahwalfwetgzen-hwäsande ljungeldsstråle, slog ned på offeraltaret och föräldrarae samt bare pet, slörtade alla till marken. Men då aftonwinden susade genom de ål: