fen tilljägelse wid sådant förhåhandelwar os möjlig att åflyda; oc) då jag fåtunda blif. wit utan skäl skymfad, anser jag mig berättigad till den upprättelse, fom Fan i laglig wäg mig förunnas. Och fom det är endaft en sådan på föregången pröfning af förhållandena fotad upvrättelse jag begår, få torde hr justitiekanslerens kända rättwisa ej wägra mig det enda medlet dertill, eller må lets öfwerlemnande till laga beifran. Hr landssekreteraren Eckhell Har wigerlis gen äfwen inkommit med ett auförande i detta mål, men fom detta anförande finnes alldeles opakalladt och wid betraftande af innehället måsie antagas blifwit utom br landshöfdingens wetskap till justitiefansleren öfwerlemnadt, så har jag ansett mig icke eda att i dessa päminnelser genmäla br t. f. landssekreterarens taktlösa ordswall, hwilket jag deremot tager mig friheten att i en särskild skrift fortelizen beröra, Hernösand den 14 Ottober 1852. Jac. Witlh. Langelius. Langelii skrift til bemötande af t. f. landse setreteraren Eckhells andragande är af detta innehall: Till Kongl. Praj:ts Justitickanslers-embete:! be påminnelser jag med doagens vost afgif vit mot br landshöfvingen Gyönthers förslaring i ansedning af mina flagomål öfwer en mig tilldelad warning, har jag för: behållit mig att fa särskildt yttra uågra ord i anledning af den skrift, hwarmed hr lardådsekreterareu Eckhell alldeles ovåfatadt tilldtit sig beledsaga hr landshöfdingens förr berörda förklarina. Deana skrift förräder en bögre arad af taktlöshet, an som bör oanmärkt lemnas. För få widt jag, fom saknar den fyråf: bildning, hwilken man otwifwelaktigt bör ega för att ur hr landssckreterarens med fråm mande ord rikligen späckade mästerwerk funs na utleta den egentliga meningen, warit i stånd att densamma tolka, utgöres samma snillefoster eqentliaen af twenne bwarandra raft motsatta delar: den ena utgörande ett rökoffer, hemburet br landshöfdingens per son, och den andra en fördömelsedom öfwer min atgärd att wåga, ej endast ifrägasätta behörigheten af, utan äfwen ogilla hr landshöfdingens ätgärd. hwarförutan hr landsfer kreteraren söker, få godt fia göra låter, häfda bet af honom förda warningsprotokollets riftighet. Nberopande i sistnämnda hänseende hwad jaa mot protokollets rittighet i de afgifna råminnelserna anfört, will jag med hänsigt till dessa förr berörda båda afsigter betrakta br lanbefefreterarens och hans tfrågawarans de ordswall. Det är icke swårt att i hr landefefretera: tens yttranden spåra den tibförordnade tjen: stemannen, fom föfer att på alfa möjliga sätt wärna åt sig utsigten om framtida bes fordran, hwilien — kanske oftlast oriktigt nog — man tror ernås genom en ödmjuk undfallenhet för den som makten hafwer; men med opåfallade röfwerkkan man oftast ffas da och fåra den man afser att gagna, och få tror jag werkligen händelsen är i när: warande fall; ty ide må det ontagas att br landshöfding Gynther begärt eter ens de höft ett vitsord af fin tillförordnade fandss sefreterare: och trots den föndrina, fom i ed 11 a Å