Och trockte så djust i min själ De rosor — jag känner få wäl. De wissnasej bort utaf år: De wattnas af saknadens tår. Minnet bor qwar Uti mitt bröst af de fålla dar. Det söljer få skönt öfver allt — Tills längtande hjertat blir kallt — Och hwiskar de orden, få farm: ON: Din barndom för alltid förswann. — 3. (4 Fi en bioppet fer Från rsenssernae himmelska sfer. Det talar så ljufligt ibland: sår är ju ditt fådernesland. Star grafwen din klädnad förbptt Du fådes här åter på nytt. Önskar bu då Himmelens harnaskap ärfwa få, Sly då, som ett barn, i Hans famn, Som ropar få nadig: wid namn Körtorade sonen oc går Till mötes den ångrandes spår. SD, hwilken tröft Sprider ej hoppet i troget bröft, Sitt byta den jordiska savid J bimmelens glädje och frid, Der dagar ej weria, ej ar: Ty cwig är himmeleus wår. Or AÅ 0UHUt—