Att den of hr landshöfdinzen åberopade 62 S. i inärucktienen den 16 Dlarg 1933 re I rer Skogsoch Jägeri Betjeniug. til hate fa wäl br landshöfdingen icke wil pinfora fondskamereraren, hwars embete, uten alt afseende på rangen, torre wara af någon bögre wigt oc fom utgör en integrecrande del i konungeas befs lacrg, hafwandes embete. Att twårtom den äberopade Sn stär fi fom ett undantag från konungens befalunnggs hafwandes wanliga xätt, och fit m sida n endast utgör ett bewis derom, derest Or landshöfdingen skulle äfwer umsre 2— ren numera, sedan Kongl. Waj:: sie If fun: nit nödigt dena emde. nan fili itta, ega denna så wädliga och redan förn: ånati från nifna rått, bade säkerligen ide lägslisraren underlätit sädant tydligen slarga. Sitt den mängd af insirunkrioner hr land)böfdingen åberopar blif fwit utfärdade för em betswerk wida högre än fonungeng befatts ningshafwande samt försedda med kolegiala former, utaörande ct: forreftiv mot den matt öbrukning, fom mondiabe ten, laad i en ene dad band, otwifwelaktigt ikulle medföra, hell. då uti makten ligger för den menstliga be yvfös ningslustan någor lockande. Mig jones får ledes, att den makt uti ifrågawarande hän: stende Konungen gifwit embetswerk, benående af flera versoner. ide eger ringaste tills lämrligoet vå en embetsman, fom finge ene samt beffata samt hwars busastett och maftmipbrut icke funde få någon annan afnötla niug, än i lyckligase fall emot en å sids far stad reservatton of en erpeditiensbafwande, fom dock i fådan bändelse, mot hwad i föres warande mål intvräffat, mäste förutsättas ega åtminstone någon den ringasie grad af uvs siiljning och sielfständighet; samt Att slutligen om lands pofri ngen än eger i sin makt att före lägga underladande wissa bestämda göromäl med äsidosättande af andra wigtigare sådana, ett slitt föreläggande likwäl mäste fre inför protokollet, på vet den underordnade men lika fullt i försla rummet för följderne af undertiätna göromål answa rige tjenstemannen måtte få i protokollet till fitt fredande nedlägga fin reservation mot de löpande gäromålens neder? inde: Jwavande emellertid in atunda få förfaret wid medder landet of den befallning, fw ars åtly dnad jag förmenas hafwa åsidosatt; hwilken förmentå befallning deremot utom vr rotokolle med en märtlig betta och på ett särdelcs förande sätt mig tikdeltes. På alla beosa grunder tror jag således att br landshöfdingen jemwäl, de re st jag sådant förtjenat, icke cat någo n myndin bet, ywarken till warning eller faspenston; hwadan, och då han, utan att fin pliat ifmåtiat anmäla mig för mitt förmenta tlenfiefel til ätal å wederbörligt ställe, faktisät tilldelat mig wars ning och på förband, — fe den tyotisa slutmeningen i warningsvrotokoslet — ädömt mig supensivn för en möjlig men ide bejången embetsförfrelfe, hr landåhöfdingen i allt detta handlat hgstririgt, så att laga beifran bör ega rim, få mycket mera, fom hr landås höfdingen mot vetta yrkande icke haft något att påminna, utan sikf mot mig framställt päståenden, hwilka icke funna annat ån ätalds his pröfwas, Då de afse anfwvar för DbefDL gad klagan mot förman. (Foris.) WWAWwwwW..w--.. ÄKÄ—ä (Jnsandt.) f I Y le