ren aswitit Jsran denna giunhidsatd. Suledes och hwad först widkommer landsfamererarens anmärkning att protokollet den 10 Jani 1852 år i flera delar oviftigt, måste jag erinra att detsamma är landskamererarens när: waro mederhörligen justeradt, samt att der wid då inga anmärkningar framssällts, fom hwarken af mig eller protokollsföranden funde godkännas. Den andra mot sanningen stridande uppgiften, fom klagoskriften före: kommer, år att jag, utan föregånget hörans de, tilldelade landskamcreraren den warning ban nu öfwerklagar. Protokolet innebåller dock tydligen och sanningsenligt, att jaa förft uppmanade landskamereraren att afarfwa för. klaring öfwer den honom till last lagda une dersåtenheten och ide förr, än denna förkflos ring war afaifwen, warnade fandsfamere: raren för tjenstförsummelse. Widare före kommer mot sanningen stridande, att det d rende, hwarom akten bilagde protokollet af den I Mars 1850 handlar, blifwit af mia afajordt, fastän jag icke welat underskrifwa beslutet, samt att jag befallt landstamereraven att detsamma underteckna. Wid miasta eftertanfa borde landsfamereraren dock haf wa funnit, dels att jag, som sistnämda dag förrättade bewäringsmönstring wid Redan: siö och först den 13 i samma månad til Her: nösand äterkom, ide deltagit i nämnde ber slut, dels att landskamereraren, då han erkänner fig hafwa wägrat beslutet underteds na, äfwen erkänner fig pafwa begått ett tienstefel, enär Kongl. brefwet den 26 Mars 1740 tydligen innehåller att, då landshörs dingeembetet utöfwas af landssekreteraren och landskamereraren, samt de äro af olifa tanfa, beslutet. uppsatt i enlighet med den föredragandes åsigt, äfwen skall af den som är af skiliaftig mening undertecknas. Slut ligen anföres äfwen emot fanna förbåtlans det, att jag skall hafwa anbefallt foandsfamer reraren till mig utassianra innewarande års första lönqwartal, änskönt detta borde fom begrafningshjelp aftjenas. Denna faf, redus cerad inom området för det sanningsenliga, är helt enkelt den, att jag ansag mig icke böra författningsenligt aftjena begrafninashjelp, bwaremot landskamercraren i början war af annan tanka, men sedermera utan reservation deltog i och kontrasignerade min till Kongl. Maj:t i ämnet aflätna underd. framställning, deri det säges wara hvifmel aftigt buruwida jag borde aftjena beavai ningshjelp efter ef. Under samtal I derta ämne, förr ån den underd. framstallningen afgick, yttrade landskamereraren, enligt bwan jag gansa wäl påminner mig, att han ick. ansåg fir böra erpediera uträkning vå mitt första awartals kontanta lön, utgörande SN rdr, bwartill jag då swarade att, om jag beslutade att anordning skulle ske, maste den wål ändå expedieras, med landsfamercraren övpen lemnad rätt att fig reserpvera; och att denna min anmärkaing är grundad på författningarne lårer br justitickanslern upptof behaga finna. Någon befallning att anordna bar iag icke gifwit, bwarfken mundtligen eter skriftligen; bade jag gifwit den. skulle jag nog bafwa tilssett att den blifwit fullgjord. Ef:er att sålunda hafwa belost den del af landakamererarens klagan, fom innefattar uppgifter stridande mor sanna förhallandet, bör jag dock förklara det riag icke anser landskamereraren med west och wilja, eller i ondt uppsät, hafwa framfört osannfärdiga uppa fter, utan att jag, sasom en följd af den cr. farcubet jag under narr fora års tionflaö: ring, tillsammans med landokamreraren, wunnit, båller före det dessa uppgifters otillförlitlighet är en följd af landskamererarens mindre lätthet att uppfatta yttranden och förhandlingar, samt bans ytterliga miftänt. samphet, fom ofta kommer honom att ana ondt, der intet ondt finnes. Nu i ordningen torde det tillböra mig att till beswarande urptaga den del af klågo. striften, hwari fandsfamereraren wil befivida landshöfdinaen rättighet att gifwalandås kamereraren warning för tjensiförsummelje. Ana får då till en början äberova dels sands.