fom ej det luga fom spred fig öfwer det hela mis fade att någonting wida högre, ån menniskors det: tagande, redan försonat denna qwiana med Lf: wets mörkare sidor — och detta någonting war religionens rika tröstekäla, war erkännandet af och tron på det heliga ordets sanningar om en mild försyn, fom pröfwar vd) wedergäler. Qwianan hade slutat genomläsaadet af några psalmer, hwarefter hon uppsieg tog ljuset och skred år fången, der hon widrörde en flit af det söndriga täcket. Ett mörkt skäaigt anfigte hwaröfwer sömnen hwilade framstack; men sömnens milda onde hade ej förmått att för: mildra uttrycket af den wilda ulswäfning fom i djupa drag slod tecknad på dessa finder, på denna paana och dessa läppar hwilkas frampafti: ga rörelser bebådade onda drömmars öfwermalt. Men hon ryste cj för denna syn. Hon slälde ljassaken få warsamt på fiolen satte fig sjelf på sänakanten och betraktade den fofwans des anletsdrag med en blick — en blick Hf jernans öfwer en nattlig jord, lif engelas öfwer en fallen mensklighet, lik modrens öfwer den förlorade sonen. Den sofwandes orolighet tycktes förskräcka henne och hon lade, med nya tårar i blicken, fin hand på hans fuktiga pan na. Han waknade. Waren wälkomne blodbundar! ropade han, i det han, kastande fig ur sängen, stötte den ar: ma qwianan ifrån fig och framdrog ur barmen