IV Spelet fortgick med lif oh wärma, detta lif dock bestäende i puaktcringarnas raskhet, jemte penningesummoraas saabba cirkulation, och den na wärma hufwudsakligen betecknad i de ipelans des ansigten, fom dos mångea ide war annat än ett flygtigt solskimmer öfwer träskets djup, eller en lyktgubbe öfwer dödeuns boningar. Men tyst mar det, fom den natt hwilken slöt fia ids kala mantel kring dyfwudstaden, tyl, fom bronsuegera, hwilken red på den lysande bord studsaren; som nu slog 12, midnattens och ökenas timma. Den unge löjtnantea skred sakta upp från sin stol grey med högra handen krampaktigt genom kudewangen och förslörde i ett enda ögonblick perukmakarens mästerstyckt. Han siod mid fönsiret nadansköt den rikt målade rullqardinen lade fin panna emot föasterrutan, liksom be höfde Han swalka def brännande yta men från hans läppar, få wäldsamt de ån rörde fig, Höra des ej ett enda ljnd och om ett fådant än lås tit fig förnimma, skulle det obemärkt hafwa bordtdödt i deana graf för medlidande och menskligbet, bwaraf han omgafs. Twenne blickar följde honom likwäl, marförens och brukspatroneas 8, den ena uttryckande rofdjutrets saknad af nya byten, den sednare wredens Os blidkeliga straffdom. Dock dröjde ej länge i denna stälning wår unge löjtnaut. Han hade