— — — TA AE SE Det har behagat Gud, den Aldrahögste, att till ett ättre lif hädankalla a Hans Kongliga Höghet, Sweriges och Norges Arffurste, Hertigen af Upland, Frans Guqjstaf Oscar å det Kongl. Stottet i Christiania Fredagen den 24 September klockan 11 förmiddagen. Wi wilja ej förföfa att i ord tolka den smärta, fom den ådle fur: M stens alltför tidiga bortgång wäcker i alla hjertan, eller det djupa och B wördnadsfulla deltagande, fom widt kring de förenade rikenas landamä: ren af hwarje undersåte hembäres de Höga Föräldrarnes smärtfulla fak nad. Hårdt är det flag, bitter den bedröfwelse, hwarmed Försynen hem: 8 föft det Swenska Konungahuset. Måtte samma Försyn som pålagt bördan äfwen förläna de höga anförwandterna kraft att bära den, samt mildra saknaden och aftorka tårarne! Swenska folket sörjer i den förewigade furstesonen förlusten af en af fina ädlaste söner. Ett renare hjerta har fällan klappat i ett menfe: ligt bröst. Hans milda, intagande wäsende wann allas hjertan, fom kommo i hans närhet, och ryktet förde widt omkring wördnaden för hans dygder. Redan anblicken af hans blida gestalt tydde på att han icke war ämnad för en lång jordisk wandring; hela Hans lif, hans lynne och wanor antydde på ett medwetande, att det timliga ej längre skulle i sina bojor fängsla den ande, som nu ar förklarad. Derfore sökte han också, oberörd af ärelystnadens lockelser och det stora samhalliga lifwets måna: faldiga oro, sin glädje i det skönas, der sannas och det godas fridfulla werld. Hans lif war en skön dröm, förebudet til ett skönare uppvak: P nande. Under sin alltför korta lefnad har han höstat en rik skörd af2 målsianelse, och beredt fig ett käriekens minne, fom länge skall lefwa i Nordlanden. 3