— Spelaren. (Forts. fr. föreg. N:r.) Bland dem som ifrigast och högst punkterade wid bordet, mar en mycket ung man, hwars af ett swagt skägg beskuggade öfwerläpp wittnade om militärständet, men hwars kassa, i trots af den besattaste otur, tycktes outtömlig. Det enda som syates mot honom någorlunda blidt war markörens ögon, hwilka för hwarje gång guldslefwen i skrinet iamakade mynten, allt mer och mer antoge en mild glans. War det of medlidande eller winslens glädje? Widt e: mot den uage löjtnanten fatt en äldre något korpulent man, fom af det öfriga sällskapet be titlades Brukspatron. Denne syntes deremot lyckan helt och hållet hafwa tagit under sitt häga, tv ban skrapade in nästan få fort fom hans hand det förmådde. Den gamle mannens öga war merändels fästadt vå fortet, och man märkte ingen förändriag deruti oftare, än når det händelsewis råkade falla på löjtaanten, i hwars panna dea ena swettdroppen efter dea audra förgäfwes borttorkades. Wid sådan hånr delse blef den gamles blick mörk fom ett åfte moln. Emedlertid fortgick spelet, antog alltmer och mer en lifligare karakter, d. w. s. poiaten blef allt högre och Högre, tystuaden att djupa re — rödt och swart skiftade på bordet — rödt och swart i de spelandes ansigten.