Och modren waaaade sitt barn på fina ar: mar, wärmde det wid sitt djerta, och ledde def första steg på banan. Men war detta bara den sista hon wid sin dödssäng förnam? Fick detta barn tibsluta heanes öaon? Gret detta sorgens tårar på hennes graf? Defa frågor stola af denna berättelses fortsättning de swaras. u Orgelns och den andaktsfulla sångens toner bade tyfinat och det sista gealjudet deraf bort: dog i S:t Clara tempeldwalf. Den talrika förfamlingea boljade ut genom kyrkodörrarna. der slamret of de i kolekten falarde foppar: slantarae på ett obehagligt fått förde finnen, hwarnti wärdet of helt andra skatter ännu berskade. Wid dörren til kyrkan ute på Fyr: kogården, vå hwars grafwar wåren, hand i bard med den menskliga omsorgen och saknaden dick att strö sitt gräs och sina blommor, stodo föräldrar och syskon, wäntande sina kära, för bwilka denaa dag war så wigtig så höatidlig. Nu kommo gofarne och Mldorna De bar de i sakrislian af den mördige och wördade lår raren emottagit de fita förmaniaqarna, de sista warningarua, af hwilka på de blomslrande fins derna syären i ymaiga tärar betedrades. Hvar: fe foder och moder, hwarie bror och sysser tes fade rått på sina; — ej ett ord hörde man werla dem emellan; men ur hwarjje de äldres ögon