PYiit oeto vu OU 4 ) a 15 rdr tunnan: Smör 7: 24 a 8 rör pun: det; Ost 8 a 10 sk. marken. Åult ras. — — — — — Wid Professorn och Niddaren Dag. VI il: helm Fr. Palribladg Graf. Den 10 September 1852. Af Ostgötha Ration. Ren timman slagit. Skaran samlat sig Som förr uti den gamle wises boning; Dock ej fom förr att toret soåna, huru J Swenska takters ljud, cotburnhöfd, klingar Den sköna sagan om Kung Oedipus, Och hur Dirceiska Swanens segersång Går diup och wäldig genom dierfwa tonfal, DOM flödar klangrik öfwer fina bräddar. Den bloka saknaden i dan of samlat, Och ljudlöst sorgens budstap smoger sia Från blid til blick igenom swartkladt lag. Ack ej, fom förr, med glädjras föl på pannan Den gamle Lärarn oss HI mö:es air. För evigt, ewigt Tocknad är den blick, Som strälade af snillets audafiamma. Och döden laggt fit: singer vå ben mund, Der allwar talte diurtänkt wiadom nyss, OM skälmska löjen bind Satirer lefte. Han flyttat uadan till ett annat ben, Upp till Parnassen ofwan sksars fäste, Jnwid hwars fot, of ewig lager skuggad, Den himmestia Castalia sakta brusar. Hwem wågar nu härnere att bestiga Den thron han lemnat har? Hwem träder fram Och griper nu med senfast hand i rodret, Och länkar kosan warsamt, wist, fom han, Uti den willande archiwpelagen, Der forskningarnes smala segelled Sig fingrar mellan dunkla blindstär? Tor Han nyckeln med sig till sin sköna öttderlos Ack, fåfängt klappa mi vå grafwens port: Derinnanföre ingen stämma talar, OM återswaret af wår egen klagan Förkunnar Hjeriat blott en tröstlös tröst! Ej gick hans lefnad tyt och oförmärkt. Den stilla floden lif, bland fridens ölonmor Sin bana fram. Med andens slagswärd wäpnad Han sågs alltjemt: dor striden Åod som yctast, Der skilda meningar fia forsade, vikt dragna klingor, höglindt mot hwarandra, Der war hans lust. Hwem fiiger fram och säger Uppå hand mull, att någon cada gång Han ryggat fegt tilldaka? ait hans Hierta Af bäfwan klappate att till döden troget Han ej fin fana följt? Hur stod han ej, En hög gestalt med segraras ingn på pannan, Oh skiftade de dryga huggen ut! cf fanns en tanfebyggnad, timrad upp Så fast, få konstigt hodsatt, att den icke J stycken sprang för udden af hans skämt. Swad mer, om ej hans mening stämde in. Med hoppet, fom ett yngre läste eldar Til rastlös kamv för ljusa framtidsdrömmar? Hand tid war ide wår. Hwi undrar du, ST solen, Då mot westerns rand bon stupar, fält och dal med samma ljus bLestrålar, -Zom när hon högröd går ur hafwets sköte? Gtlrid war hang lif, dot ej den strid, fom yrar J vejdlöst, omedwetet rascri. Då fordfaft grundwal byggde han fin tro, Sh måtte ut med mogen pröfwarblick Den wäg, han trodde leda fram til målet. emen om Hå meningarnas flora walplats Da ide sökte honom, buru gen ar ide wägen till hans hjerta då! wc mången feg ej öfwer tröskeln til ans tjell med agaets fördom i sia själ, 35 gaf, försonad, fören han wände åter, Hbärsfkaps borgen med ett trofast Fands