Det är af stor wigt, att han ide år Nnede tryckt af bekymmer oc grämelse, då han un: derwifar, tv då Arden är nedstämd och hjere tat tungt, huru skulle ban med kraft och Kf lighet funna underwisa barnen! Arbetet wid plogen kan wisserligen stötas lika bra med ett nedtryckt och sorgset som med ett gladt hjerta, men få är det ide med arbe tet i skolan. Man bar ty wärr! många erempel på att ffoläraret werksamhet förlamas derigenom, att de af folfet misskännas, att skolans wiat och wärde icke rätt erkännes, att icke nödige läroböcker anskaffat o. s. w. Härtill komma ofta en: stilta swåra förhällanden, fom förlama frafs ten. Wi känna en förträfflig skollärare för hwilken man legat i försåt, för att mörda honom, blott derför att Han, fastän i all saktmodighet war nitisk i sitt kall. Från en annan ort hafwa wi fätt en tryckt berättelseom en skollärares förfölielser — förskräck iat. Hur ru skall en kristiig barnnorfostran kunna ske under sådane förhållanden! En nitisk barns lärares arbete är sig tillräckliat mödosamt och kommer härtill tryckande fattigdom och okristlig härdhet och ohielpsamhet eter till och med hat å församlingens sida, huru He: dröflig är icke då hans belägenhet, buru tung hons börda och följderna deraf wisa sig snart bland barnen. Knappt i något sörhållande wisar det sig så hastigt redan bär i det timliga, att hwad menniskan sår det skall hon oc uppskära. Wi skulle derföre gerna, om wi kunde, willja ropa till hwarje församlings medlemmar: Käre mäns ner, hafwen J den lyckan att hafwa en skicklig och nitisk skolärare för edra barn, få after. honom såsom en dyrbar gäfwa från Gud, understödjen honom i hang arbete och undanrödjen ala hinder, fom ligga i def wäg och låter honom ega eder kärlek och edert förtroende. Han är för eder en wigtig Per: fon. De dyrbaraste gåfwor, fom Gud har gifwit eder, hafwen J förtrodt åt honom. Edra barn äro i hans händer, deras egents liga wälfärd, deras själsutbildning och barns domsärens frukter för tid och ewighet bero til en stor del derpå, hwad ledning och underwisning de erhålla. Och förer han edra barn på lifsens wäg, wisar han dem till barnens högste wän, som sade: låter barnen komma till mig, och nedlägger han dem i trogen och innerlig förbön dagligen i Jesu armar, jemte det han underwisar dem i nödiga kunskapsämnen, så bewisar han eder dermed en tjenst och en kärick, som J icke kunnen wärdera eller wederaälla såsom den förtjenar, men J bören dock göra allt hwad I kunnen och bewisa honom wälwillja färfef och aktning och om I funs nen bedja äfwen understödja honom med edra förböner. Men det får inaalunda tagas för af gjordt, att edra barns lärare är hwad han bör wara, att underwisningen är god, och att skolan är i tillbörligt skick blott derföre att ett stolhus är uppbogdt och barnen sändas till skolan oc en skollärare aflönas. Pröfwer, pröfwer, vröfwer! Det år en få wige tig saf att man ide får i flummerafiig likgiltighet hoppas det bästa, utan att weta på hwad grund man hoppas. Både eder egen och edra barns wälfärd beror ju på den uppfostran de erbåla. Derföre gifwer noga akt derpå huru den är beskaffad. Det är också både för barnen och läraren en stor uppmuntran, då föräldrarne och för: samlingens medlemmar, få ofta de funna, besöka skolan, för att fe och böra, huru der tillgår: men deremot werkar det nedslående,