från toppen af ett närmäende tråd helsa dlycs fan med sitt onpphörliga stratt. Fru Betty kom sig först före; efter att Hafma lösgjort fin näsa från förwirriagen i mulls wadsqångarae, skrek hon: Hans! ligg då inte der i ewighet och bliga! Du har wäl inte brus tit halsen af dig heller, fan jag tycka. (Rej Betty lilla! swarade Pastorn; ännu saktmodigare i olyckan, men jag fan omöjligen fomma lös. Ser du inte art wagnen liager vå mig. Lom hit Nils! och hjelp mia Nils soam nu ledsnat mid att wisa sia gymnastiska färdiahet för få fåtaliga åskädare fom morgon2 roduaden och en skata, skyndade att hjelpa upp både wagaen och Or Pastorn, hwilkens hela kolym hade i sit utseende någor of Ierufas lems jemmerliga försiöring. Snart war den raska Fru Betty åter i wagnen och hennes suckande hälft höll just på att krafsa fig upp bredwid henne, då hon hejdade honom med def ord; War få god min herre och håll sia deracte du kunde annars ännu er gär g komma rå orådet, att falla i funderingar öfwer det farliga i tesan. Jag har icke lust att ännu en gång rukera både armar och ben. Du må åtminstone göra den nyttan att gå bredwid och håna i magnen. — Ör Jockumsson war aldrig wan, att hafwa någon annan wilja än Fru Bettys och måste säledes lyda. — Efter en fund såg man lik