hwad de höga förmännerna beträffar, få kallar jag det inte för trots, när man yrkar vå sia rätt. När de ha giort orätt, så äro de icke för goda att höra det, och det så att det sweder hårtofsarne kriag öronen på demn! Grålle tycktes emellertid hafwa fattat ett plöt8d: ligt intresse för fitt husbondsfolks kärwänliga samtal; ty ehuru grålle annars, han liksom br Jockumsson, kände en wiss egen qwickfilfmers sprittnmg i bakre extremiteterna, når Fru Bet: iys skära stämma närmade fig alt mer diffan: tens höjd, få gick han förunderligt nog Helt lugn och trampade sin lera, fom hade han wa: rit på dagsmwerb eler rättare nattwerk. — Rils gjorde ett och annat försök med ufneren! för att på hwad fått fom helst afbryta AHerrs skapets lilla duett, men gråle hade föresatt fig att höra på Sålunda gt det nu i fakta mak, i ett mörker få swart, att Fru JFocbumss soa endast kunde urskilja ena örtippen på gråle le, fom hade råkat mid födfela antaga något hwitare färg än den öfriga kroppen; och för Hr Jockumssoa skymtade ej annat än yttersta spetsen af sia kärälskliga hälfts utstående nås tipp, hwilken genom någon för tillfället be: herrskande känsla skimrade i owaaligt klart rödt. Duettea fortfor emellerid meslan Paslora och Pastorskan, derwid likwäl Fruns stämma bes tydligt låg öf wer, äfwensom hon csomoftast ut: talade sina känslor i ett och anaat soloparti,