Carl XIII:s bortgång behöfde em hjelte, öfwen för att siydda de förnäme mot pöpelupp: lopp, — en öfwertyaelse, hwilken wederbörande ej ogerna sågo inpreglas bos de s. k. Gustaf wianerne genom smärre upptåg. Fersiska more det wisade dock, att det är lättare att börja än slyra och sluta folkrötelser. Dermed wanas wäl att riksdagen för tronsöljarcwalkt kunde förläggas till Örebro, der man ansåg fig ej behöfwa frukta någon stadsopinioas inflytande på stånden, möjligen til förmån för förre Krons prinsen; men regeringen måste snart sjelf ömsa fin kandidat af aktning för folkets wilja. Jfrån den dag Bernadotte waldes till swensk tronföljare, war Prins Gustafs parti att bes trakta såsem icke till. Huru swagt det förut warit kan bäst slutas deraf, att inom den högre aristokratien, der man ensamt sökt och inanat söka detta parti, få många olika förslager uppgjordes både före Carl Augusts mal och kort efter hans död. E. M. Arudt wet att ert parti täakte på Jacob De la Gardie Större war utan twifwel det parti, fom tänks fe på generalguvernören grefwe H Ö. v. Essen. Sjelfwe revolutionären Skjöldebrand infördes fom rådplägande i detsamma. På Wedel Jarlsberg tänkte Adlersparre, ännu anfeende Noraes förening möjlig att genomdriswa såsom följd af ett tronföljarewal. Prias Gustafs parti ansågs då mera inskränkt til Drottning Chars lotta ach ryska ministera. Och ingendera too ro populära i Swerige. Men sedan desse sett Carl Johan, insågo de wisligen, att deras mot: kandidat hörde til omöjlisheterna i Sweriqe; efter 1812 mar han en omöjlighet äfwen för dem. (Foris.)