bade wäl märkt detta, och ehuru oaerna hon försakade den äran att aldrig hafwa warit når goa annans, än Sten Stures maka, wek hon ifrån denna föresats når hon trodde fig dere med funna lugna Konungen för den misstankan att hon dockjen gång med fin Hand kunde gifwa hos nom en dödsfiende. Derföre biföll bon glad det förslag henae gjordes en dag, att aifwa sin band åt en bland Konungens trognasle Hofs mån Rådsherren Johan Thurcfon. Det mar om hösten, näst efter Westerås riksdaa och fonungens hemkomsi ifrån den blos diga Tuna hed, fom deras bröbop firades på Stockholms Slott. Wi må ej tro att Gustaf kunde wara glad sedan han mån utgjuta det fås ra Dalfolkets blod, fom få wänligt lemnat Hos nom frid och gåftfrihet i hans fridlösa ungdoms: dagar. Detta brölloy jagade dock de mörka minnen bort ur hans hjerta, och Han war åter ljus och glad; Han tyckte fig nu förwisso Funna weta, att han war ibland wänner, fom utan swek Honom tro och hulde woro. SF trettio år lefde sedan herr Johan Thureson och Fru Ehrio fina i kärlek och god sämja tilsammans. Han blef troget sin Konuna huld, ändock hans fader föll Honom ifrån, Fru Christina öfwerlefde allenast nåara månader sin herre, den hon med mycken sorg i Rykövings kyrka lät begrafwa. Mången ärlig Swensk besökte der med målfigs nelser hennes grafsten; men med kyrkan fom neds brann för etthundrade år sedan lades äfwen i grus detta sista minne af den berömligaste qwins na, som trampat Swenska jorden.