; Mir Swen! Min raska gofe!! skrek mor ren. UStackars wår lilla Anna! fade Lotsen. lEn karl och en pojke reder fig gerna, om det är aldrig få swårt. Och jag wet att Swen war rask och oförskräckt. Wärre är det med den stackars flickan. Gud ware dem nu nådig. De hafwa gått förlorade i stormen. Ac! Hur fule den lila båten berga fig, når jag måste länsa undan med fregatten? lMina barniv Mina barn! jemrade fig modren. SÅ fal jag då aldrig mera erfara någon glädje och förnöjelse Hår i werlden! Hers re Gudi Men förlåt mig, förlåt dia hustru, Nils! Jag har ju dig ändå! Ack! du skall trösta mig! Den det war ju dina barn ochfå! il Min stackars hukru. yttrade mannen, i det han upplyfte Henne i fin famn. Kom in du Anders, med sakerna fom jag har i båten. Gläpp opp de båda fåren til de andra och fe till att Fylax inte biter dem. Bär in säckar. na och byttorna i flugan! Med dessa ord Har den starke mannen fin huslru in i flugan, satte henne på sitt knä och fysste henne. Don utbrast nu i häftiga tårar, slingrade sina armar krina hans Hals och deras blödande hiertan läktes småningom genom meds delandet af deras gemensamma sakuad af sorg. J den ensliga Lotskojan återwände slutligen luga och ro. Mannen hade god förtjenst och