Swenska kusten syntes i långsträckta förtonins gar alltmera flara fina konturer och Nils Erss sons öfwade öga fökte bland dem fina märken, tills hans hjertas älsklingar helt och hållet mas ro förswunna. Då skeppet gjorde an Dalarön om aftonen kasiade winden åndo om på nordlig. Sedan Rils Ersson lemnat det åt Dalarölotsarne, sick han af en kamrat låna en båt och ilade åter ut på Östersjön. Han hoppades om mors gonen hafwa hunnit Hem och omfamnat fin hus firu och fina barn, Emellanåt flög wöl den tanken genom hans själ att den nordliga twins den kunnat öfwerraska barnen, innan de bunnit nom skärs, men han tröstade fig dermed, att Swen war en rask gossejoch båten särdeles snäll i syanerhet såsom bidewindsseglare. Hela natten höll den djerfwe lotsen, ensam i fin båt, fin säkra kurs på hafwet. Winden friskade på och hang wäaliga siäl gladdes åt farten i slället för att tänka på faran. Då morgonsolen förgylde den molaströdda horisonten och Nils Ersson redan förbi Lands: ort kastade om siyret för att skjuta in emellan flipporna tid fin egen lila holme warseblef Han en ofantlig segelmassa, fomr refie sia såsom en jetteskugga i motgonglansen. Den wäldige po: ramiden målades med en egen underbar färgskiftning af morgonens sirålat. Hastigt bröts, wid foten af sktuggan, horisoaten af en blixt. Det