Han wänderäter innan fort, Ått räcka trofast band Åt wännen, som på stranden stär, Med tarad blick mot skyn, Då mannen ut på böljan gär, Att plöja hafwets bryn. sTygnär från klippor och från Mår, Han styr mor älstad hamn: En hamn bod honom kärast är, Det är hans makas famn. Wälkommen ropas då från strand, Från skeppetzhörs en wän: Kort, sätten landgången iland, Wår lärlek blomstrar än Ja blomstre den, Er lyckas grund, Er mödas bästa lön. Med den förljufwas hvarje stund, Och hwarje dag blir skön. Den gifwer skörd och fröjdar mest Md lifwets hunna mål För den sig pryder dagens fest, För den — och Er — wår skål.! .:::——