stall slutas, då jag icke har den åran act känna denna dame. — Känner ni mig icke mer, min herre? fade den obekanta med sakta flåmma, i det bon upplyfte slöjan, fom betäckte hennes ansigte. Brevannes gjorde ett utrop, gick henne ett par steg till mötes och blef derefter slående: — Amanda! ... Madame de Lucian! .. — Odwarken det ena eller det andra — ins föll nu Lucian skrattande, utan fröken de Monts bazon eler grewinna de Brevannes hwilketdera du mil. — Jaq ligger för edra fötter — fade Bres : vannes med en röst fom darrade af rörelse och knäböjde med hopknäpta händer framför den intagande frun. — Wdd edra fötter tigger jag om er förlätelsel — Owad gör ni min herre? Mi hatar ju Lucie få mycket! ... — Men jag tillber Amanda och för hennes skull har ju Lucie lofwat att emottaga min hyls ning. O Lunet huru kunde jag wäl ana, att ni mar få, stön, få älskwärd! ... Men huru har jag få kunnat låta föra mig bakom ljuset! — Din tok! — yttrade Lucian — buru kunde du anfe mig för en sådan narr, att jag skule låtit dig få der kurtisera min huslru midt för min nåfa? — hafwa mi spelat wåra roler bra? —