Också några ord i frågan om Religions: och Sammetss Frihet. (Nu egentligast i affeende vå Anabavtismen.) (Forts. fr. N:o 48.) Till anabaptist historien hörer, att månge ef sekten redan tidigt kommit få långt i sansning oc) eftertanka, att de ide ens welat widkännas namnet med wissa dertill ure sprungligen hörande lärosatser och beteenden, äfwenfom att en stor afdelnina af densamma, hwilken, liksom många så förbättrad, att den numcra ej utesluter, utan jemte sig kan wid nattwardsbordet äfwen tåla fådana driftne fom blifwit barndöpte. Oc i sjelfwa As merifa hafwa fett öfwergångar till Luthes ranismen, i afseende Hå barndop. YWar före måtte då icke hela sällskapet heldre följa detta exemvel eller åtminstone bälla fig fia och förnöidt med fina läror och bruf, än att flå omkring fig med proselytmaferi? Eller, för att löna lika med lika, hwarföre göra icke wisse Tidnings-Redaktörer, — den med det skoldrande od) retande namnet: Evangelisk Kyrkowän inberäknad, — äfwen sina omwändelseförsöf t. ex. på Nilsson, målare, på Nilsson f. d. swensk matros, nu mera anabaptistpastor i London, samt på pastor Bernhard och på sjelfwa fröken v. Bogen, om oc dennas kjortelflägtar wore de enda i Swerige, heldre än att liksom slå fig icoms pagni med dem och wederlifar? Eller tror man då, att Hedbergianismen, anabaptismen och katholicismen, den sistnämnde med jesuitismen under förklädet, äro sådana normal-bekännelser i Christo, att allt bör eller måste sluteligen bringas i enbet med dem? Paulus fade och säger: Jag förmanar eder, käre bröder i Christo, att J talen alle ett och att ibland eder in zen twedrägt är; utan att J ären fullbordade uti ett sinne och en mening. Ty mig är förekommet om eder, att. ibland eder äro trätor. — (efter nya öfwers. misshälligheter). — Den ene och