dra. Klockan blef Half 9 och ännn syntes icke Amanda; hans ängen blef förfärlig. Ändtligen, då ännu en qwart förflutit, hördes lätta sieg i granskapet af bersån och hans öra uppfångade ljudet af en fruntimmersklädnings frasande; det närmade fig . . . men, o we! det war ide Amanda . . . endaft kammarjungfrun. Brevaunes kände fig bittert gäckad, men en anista af hopp wakaade doc hos honom, då hon hem: lighetsfullt närmade fig honom och fade: — Min herre! Wadame skickar mig för att fåga er, att hon omöjligen kunnat komma bit, men att ni måste komma i salongen. — Högligen förundrad, wandrade Brevannes til boningshuset.. . Kommen til dörren af dets a staduade han och frågade fommarjunge vun: — Madame mwåntar mia . . hr de Lucian är utan twifwel äfwen i salongen — ÄH nej! — sade slickan med liflig upps fon — monsieur har med sin kusin gått til fisk dammen. Brevannes! ansigte uppklarnade wid denna npplygnings Han kastade ett guldmynt åt den täcka budbärerskan och skyndade in i huset; Han saarare flög än sprang uppför trapporna och rusade glädjedrucken in i salonaen. Döm om hans bestörtning! den person, han träffade der, mar ide, Amanda utan Emilie. Det swindlade för hans ågon; Han förde ena