ord war det förbi med Brewannes känsla för det rätta. Hans hjerta klappade, Hans noss få modlösa blick blef åter glänsande; han glömde fin hustru säsom han redan länage förut glömt henne, han glömde Lucian, barndoms och gån wänskapen ... Nå ja, dömom honom ide för slrängt! Han kände fig wara älskad: fina egna känslor skulle han kunnat bekämpa, mot Amans das deremot war han wanmäktig. Twenne dagar syntes Lucian wilja göra sig til fin wäns kärlcks medbrottsling. Nästan hela dagen war han borta och om aftonen skulle man kunnat säga att han tillstöt ögonen för att icke se någontina. Owar och en annan skulle befarat någon förfärlig afsigt under denna Örun: derliga bekymmerslöshet; Brewannes deremot hade icke rum för någon annan tanke ån wil: beten att ega Amandas kärlek. Han fåg fin mån wara så lugn och full af förtroende til fin husliga lyda att han anfåg det under fin mårs dighet att iakttaga den ringasie försigtighet. Hans förtjusta blid lemnade nu ide mera Amanda, fom wäl stundom nedslog ögonen för den unge mannens glödande blickar, men snart åter såg upp til honom med ett lycksaligt småleende. Redan hade Brewannes tryckt den unga fruns små händer i i fina, och hon hade icke derwid gjort något motsiånd. Om afto: nen, då alla fyra wänneraa sutto tibsamman i den täta löfsalen, dit dagens sista strålar