twifla på den. Wid bordet fit Brewannes sia plats bredwid Amande: på p omeradsa fattade hon hang arm och medan Lacian fördlusade sia i widlyftiaa samtol med kusinca rårande enferl: da förhållanden, hwilka woro Brewanaes full: komligt obekaata, blefwo gästea och den förtjus sande wärdinnan småringom allt mer och mer efter. Snart öfwåraick d.ras samtal från mans liga konwersationsämaca och inträdde på fånga lang och hiertats områden: begge meddelade hwarandra under ofördåld hänförelse fina Gfiga ter om wilkoren för lifwets höasta lycka och man war fullt öfwerens att en warm och innerlig ömsesidia kärlek fan omskapa jorden till en hin mel. Dagen började nalkas sitt slut; rånners na woro helt och hållet förlorade ur siate man måne gå hemåt, men Brewannes kände fina steg förlamas, fina sianea omtöcknas af den tjusninaskraft, fom swälde i hwarje Amandag fiber. Aldrig i sitt lif Hade han erfarit något ljufware än den berusande tänsla, fom meddelade fig från Hennes mjuka avin, hwilfean hwilade få warm mot hans Wid ett felles, fom den unga: frun gjorde på den ojemaa skogsmågen, hade Brewannes den djerfheten att bes gagna fig af tillfälet för att lätt trycka denna arm, och Amanda wisade fig på iatet sätt stött deröfwer; hennes ord blefwo twertom innerliga re, hennes röst mera melodiskt wälljudande. Det swindlade för den arme Brewmannes! ögon; ban kåade fig sakna kraft att emotsså en fre slelse, fom få att säga från alla sidor omringade honom. Det besyanerligaste af alt war att han bredwid denna brundranswärda fru föra lorat hela fin djerfhet, hela sitt lediga sätt att wara. Han war skygg som en skolgosse är det i fin föra flammas närwaroz ide en gång UA: mandag hängifwenhet förmådde ingifwa honom mera mod; . . han älskade, älskade för första gången i fitt lif faont och inuerlist. (Forts.)