wiAiAi — ennen fordra ridderskavets walspråk: min kung först och sedan min dam. — Ri har rått och ni förtjenar att mwara I en medlem af detta Frankrikes ädla ridderskap — ssade grefwinnan fom kände fig alt mer och mer benägen att förlåta Brewanaes hans adelsz dipioms nyhet — Ijpd herr arefwe — tillade hon med ett allra som nådigaste småleende — men fom snart tilbafa till of, er fru och jag wäntar er båda med otålighet. — Omfamna hwarandra min kära grefwe — sade grefwinnan af Montbazon — det är ju icke mer än dilligt. Den unqa flickan slog upp Ögonen och fade med en silfwerstämma: — Gud beskydde er min herre, och före er snart tillbaka til oss. Brewannes betraktade henne ett önonblick med öfwerraskning; Lucie Hade wackra öjon och i den blick hon fäslade på honom, i det Hon uttalade fin afskedsöaskan, låg någonting få barnsligt, fromt och uppriftigt någonting få ljuft och ömt, att Brewaanes nästan ångrade sitt beslut att resa .... Emellertid kom hans betjent saart tilbaka med underrättelse art Hå starne woro beställda, omöjligt kuade han til: få Huru saken werkligen hängde tillhopa; han tryckte derföre sia unga husirus små händer fyöte denne på pannan och sadeåför fig sjilft ja, ja! jag kommer tilbaka. I