derwid har art beklaga mig, är att jag ide Före ut baft den lyckan att känna er emedan jag då ide behöft någon befallning för att komma till Montbazon. Grefwinnan smålog nådigt. — Min herre — fade hon — jag år dfwertygad att Kejsareas mal äfwen skulle hafwa warit mitt, om jag haft förmånen att förut göra er bekantskap. Jag hoppas emellertid ni skall weta tillräckliat upyskatta förbindelsen med wårt hus owilket har lyckaa aft wara ett af de äldsia i Frankrike. Wi räkna hertigar och furstar bland wåra slägtingar, och wåra förfås der fe troligen med missnöje ert inträdande i wår familj. Nå ja, Kejsaren har en qång wärt bifall till denna föreniaa och om någon: fia en dylik förbindelse är ursäktlia, få måste det war då undantaget sker för en sådan man som ni. Brewannes sökte att gifwa åt sitt ansiate ut trycket af ett tacksamt smäleende men sitt in: nerfia fåade han blodet koka af harm öfwer den gamla damens förolämpande artiaheter. Under Hela samtalet blickade han esomoftast åt dörren til de inre rummen, emedan haa ännu hoppades att nägon tiusanduopenbelse deris från skulle komma och lemna Honom medergåls ning för den höfliga ton, Hin tmang jig att iafts taga med den gamla högdrazaa borafrua. Denna hans wäntan blef emedlertid alljemt gäckad; dörren öppnades icks. (Forts.)