Emellan 30 och 100 dukater. För ett enk li benbrotts helning Har man betalat mia 300 dukater i penninaar och lika mycket i presenter, och kurerandet af en intermittent feber har mången gång inbragt mia mer än 50 dukater. Af denna specifikation finner du att till min dn, fom år 500 dukater, fan jag aenom prof: tif årligen wiana de felande 900 dukaterae; men i contrast härmed bjuder landets fed att ge åt en Seid (afkomliag af Mahommed twå eller tre dukater, då Han, stående wid wägen, erbjuder dig en preseut of en blomma eller ett äpplen och en bet jent, som bringar den aldra obetydliaace sak från en förnäm man, såsom en Khan eter en vrins, blir mycket missnöjd och ofta qrof, om han erhåler en present fom ide i mirde varierar, efter hang herres rana, från 4 til 50 dukater. Som eremvel härrå will jaa an föra, att Guvernören öfwer provinsen Fars sände mig en aång en ridpiska til present; känaande landets fed, gaf jag bans löpare 4 dukater i drickspenningar; mea då Han återkom till fin Herre, blef denne få uppbrast, att han gaf bes fallning att afskära lövaren begge Öronen, för det han emottagit en få riaaa present. Dock lifvet hår år omwerlande och farliat, och detta behaaar mig Jaa alädes och tjusas, men rädes ej för faran, och tänker i följe der: af, få litet som möjliat vå den kommande das aen, fom i detta land siundom brinaar med fig iordens herrliahet och ssiundom jordens qwal. Ödet har sedan barndomsdaaar svelat med mitt lif. Från den ena wexliagen til den an: dra har det särt mia; från nåd och fara til fröjd och säkerhet; från fruktan till hopp och från armod till rifdom och twertom. Jaa har genomaått näslan alla lfwets eldprof. Jag har utan fruktan fett döden i ögonen och jag har delat och jag delar nu lyckans och maktens Har liahet utan förmätenhet och siolthet. Genom dessa täta och stendiga omwerlinaar Har jag skapat mig en slaas eaen lefnadsphilosophi, som fom något aränsar åt fantaliåm. Jaa tror på ett blindt öde och vå en besämmelse, fom ingen jordisk makt kan Ändra, och som ingen dödlig fan undaå. Denna tro aör mia lycklia och tå: lia i detta land, och den lär mia att med luan fördraaa den enda smärta, jag käaner, den, då jag tänker tilbaka på dt land, från hwilket jaa är skiljd, och i hwilket miaa blods: och sijälsförwandter bo och wisias. Och nu farwäl! Kanhända sista skriften Jag skrifwit har till mån och fosterlaad; Ty hår, här bäddas kalla ariften Helt sanart och lätt man grips af dödens Hand Här bränner solen Het, som eldens flamma; Här rassar kriaet och hår vesten går Och hota att hwar lefwande anamma, Som wågar nalkas den uti def svår Dock ej jag räds! — Ebar sa ödet hwälfwer, Af fruktan mitt ej sweaska hjerta skälfwer. ——— ss. Fe ss