ge swärmaren Carl Fredriks lycka, då jag för ewigt med själ och djerta år fäslad wid dig, då du älskar mig, få måste Carl Fredriks önf: ningar wika för wåra gemensamma. pwad onkel beträffar, will han endast min lycka och skall genasl ändra fina tankar, blott han får weta wår — förlofning för längesedan. Nog skad han få saart komma på mitt brödop, Ru: dolf, det lofwar jag, men du är brudgummen då. — Flickal du har din faders jeramilja! fade generalen, fom steg fram genom en tapetdörr. Sen ide få förwånade på mig, i åren begge mina fåra barn, och jag mill ide annat ån er gemensamma wälfärd. Du Rudolf, år en man med få likar. Jag bar hört allammans. Nyfifen fom älderdomen, och ifrig att få höra Augelicas swar, smög jag mig genom friherria: nans rum in i dia kammarjungfrus, och har siått der med den lila dörren på glänt, och hört alltsammans från förssa början; jag begris per nu, huru jag kunde wara på min post innan du kom hit Rudolf. Du dröjde i lrapoan stackars gosse, innan du git att för. slöra altfammang för dig fielf. Men du upps fyllde ditt löfte fom man. Doc bar jag en smula otaldt med dig om den der aftågeljen: Innan dess mil jag ha reda på hela hanlghes ten. Du talte ån om döden än om — förlof: ning, war få god, min nådiga nicce, och för: klara allssammans aför mig, ty jag märker att