flägten från Angelicas warma andedrägt oms swäfwade Rudolss Finder, och lifwade honom ånyo. 2 Med få ord skall jag förklara mitt upp: förande fade han. Försi sedan jag mötte dig på Norrbro, öppnades min själs ögon för dig. Förut war du blott en angenäm drömbild, fom jag aldrig hoppades få återse. Din blid, ditt wäsende fade, att du Hade mig får. Jag trods de det då! — Än nu? tror du mig id? — Ack, jo! Han berättade nu för henne samtalet mellan honom och generalen innan henz nes ankomst, sitt löfte, generalens önskningar och sitt bestut att obrottsligt rätta sig efter dem. — Men du hade ju med ett ord kuanat till, intetgöra dem? — Ack, nej! Angelica, det år ide nog att fe på fin egen lycka, man får icke gå fram ödfwer andras förkrossade hjertan. Dessutom wi sade ju du dig likgiltig, ja fiendtlig mot mig, hwad hade jag då att göra annat ån att fufwa mina wilda lidelser? — Ya, nu förssär jag din blick, då jag kom in. Du är en man, som icke ryggar ett ord, ett löfte, och du rysie, når du i mig upptäckte ben hwars hjerta du lofwat att aldrig efter: siräfwa. Men då det nu år jag, fom af Gud och min onkel begår dig till mate, då jag hes ligt försälrar att jag aldrig fan göra den fwa