AVC otl(Å EArtt RE J konungslig krona med guld och med glitter; Jag bonom skall såga, på rnnstocket när, Hur mycket han ward uti penningar år. Jag fall för det andra den frågan beswara Hur fort han till häst fan kring jordklotet fara, hrecist vå minuten — ej mindre ei mer, — Och deri en småsak för mig blott han fer. Sen skall för det tredje jag mask ibland prester, Hans tanka utgissa, då Han fig utfasterl Ått ärligt den tillstå med wilkor derwd . Att den till hwart ord står med sanning i strid. Oh om jag ej Pan de tre spörsmål beswara, Cå skall jag ej längre här Abbot få wara, Men uppå en åsna bli förd kring hans land, Bakframpå, med swansen till tygel i hand. ; amma, Jon Bendir till swar höres gifva: Var ugn; jag den saken för er will bedrifwa; Mig låna er kappa, kors, krage och Fed Så mill jag nog kungen ge riktigt besked. Ty om jag ej också kan romerska glosor, Så fan jag dot skilja vå nasslor och rofor: Oh hwad ni er, Lärde, för guld ej förwärft, Har jag af min moder födelsen ärft. Då gned Herr Abboten af glädie fin mage; T kappa och fors, uti fed och i krage Strart kläddes Jon Bendir i fåteliat stick Och hurtigt till hofwet och Konungen gick. Der thronade kungen bland råd och gesandter Med spira och krona af guld och demanter: Nå säg nu, Herr Abbot, på runstvcket när, Hur mycket jag wärd uti penningar är. Tör trettio penningar Christus blef földer; För er, än få maktig ech praktia och bolder, Jag derföre nio ech tjnau blott ger, Ty en är wal Fralsaren ward än ni, mer. Hum! swarade kunaen, det låter fig höra un utan att fåra mitt kungliga öra; Dock trodde jag aldrig, jag swår wid mitt sward, Att jag sådan spottstyfwer endast war wärd. Men nu skall ni också den frågan beswara, Sur fort jag till Hök kan kring jordklotet fara, Å på minuten — ej mindre ej mer — Är också den frågan ev småsak för er? SHerr kung, om med solen ni sadlar och rider, OM få i jemt tempo med henne framskrider, Båd kappa och krage jag wåga då will: Det fordras två gånger tolf timmar dertill. 258, skrattade kungen, fördöme den presten! Hur om oh hur men han till foder ger häften Den man, fom kom upp först med men och med om War mist ingen annan än Påfwen i Rom. Och nu till det tredje — men tag er till wara — Tv eljest ni ändå på åsnan får fara: Snyad tänker jag nu, som är falskt: sag min wån; Men fpara nu alla, få om fom od men. Ni tror af S:t Gallen mig Abboton wara! Alldeles, oh mill det fom sanning förswara. Hans dräng blott, Herr Konung; ty wet och lär Att jag blott Jon Bendix, hans fårherde ar. Hmad tufan? är ni ej Abbot af S:t Gallen! Skrek fom om han wore från himmelen fallen Förwånad nu kungen: få swär jag, att ni Från nu skall i werklighet Abbot der bli. Jag will dig beklada med ringen och stafwen; Din herre på åsnan må påbörja trafwen Och lära härefter Fauid juris. förstå; Ty om man will skörda, få bör man oc få. Med förlof, Herr Konung, låt ni det der blifwar Jag kan icke låsa, ej rakna, ej skrifwa, Och wet ej den ringaste glosa latin: Hwad gossen förfsummat, får mannen ej in. Stor skada, Jon Bendix, det mar på min ära! Du får doft en ynnest — en annan — begära; Ty jag rätt mycket nu roats af dig, Nu är det of billigt du fägnas af mig. Herr Fung, blott mitt dagliga bröd jag behöfwer; Men mill ni mig wisa en nåd derutöfwer, Så will jag er bedja att ni ger pardon Åt mim ärewördige, stackars patron. ÅAb bravol jag fer att du, lusslige salle, Så hufwud fom hjerta har rätt på sitt stalle; Jag derför i nåder din herre pardon Nu täckes att gifva, och dig en penfion. S:t Gallens Abbot wi dock Härmed befalla: Jon Bendix hans får är för god till att walla, Twertom skall Abboten ge Bendir sitt bröd Med hwad dit mer hörer allt intill hans död. Å