längt ifrän att hafwa derom warit för mångordig, fast hellre warit för fåordig, ja eho fom dem fer, han må oc ega ett bjerr ta få bärdt fom sten, skall dod känna ett stygn deri och fe en spegel fram för fig af menskligt elände, De gåfwor, wore de än aldrig få ringa, som menniskowänner täckas meddela, meras nämnde Torpare Hans Hansson i Osteräs funna sändas antingen honom direkte tills handa eller ock till undertecknad, som lofwar i tidningen införa trogen redogörelse. Ed i April 1852. E. O. Sundström, v. Comminister. OM. De af stadens och ortens refy. in newånare, som wilja med en skärf mildra ofwannämnde fattige Torpares ömmande nöd, kunna ock, om de så önska, insända sina bidrag till Red. af Hernösands-Posten eler anteckna sia å en i stadens boklåda för äÄndamålet befintlig lista. För medlen skall i Tidn. tacksamligen redowisas. Red. —ä——————— — Kungen och Abboten. (Efter Byrger) Jag will er berätta en saga, få präktig: En gång fanns en konung — den kungen war måäktig, Fanns så ock en Abbot, en ståtelig man; Blott skada — hans herde mer slug war än Han, Den kungen sic drös båd med bettan oh kölden; Obh sof mången natt, klädd i jern under skolden; Hans måltid war osta blott watten och bröd, Men oftare än led han hunger oh udd. Men presten sig bättre förssiod uppå leken: J ejderdunssängen, wid rykande steken! Som fullmånen glänste hans ansigte saprj Tre man om hans isterbnk famnade knappt. Det tycktes wår kung mer än preten förtjente; När derför en gång med fitt lifregemente, J brännande hetta, förbi der han Drog, Herr Abboten middagsmotion just fis tog. Hatt tänkte kungen: der ha wi fufinen! Oh helsade presten med hån uti minen: Buds tjenare, såg, hur det er — min sjal, Tycks faita och böner bekomma er wåll Dock tycker jag att er werksamhet fattas; Will derföre arbete ge er — ni lärer skattas, Gå säger man för den met slipade man, Som til oh med gräfet hör wexa — min fann. Åt edra twå kaftar, wid matbordet käcka, Jag derför will gifwa tre nötter att knacka; Tre månaders tid ni för arbetet har; På dessa tre frågor jag wäntar då swar: Den forsta: När hög i min thronsal jag sitter, J konunaslig krona, med guld oh med glitter, Då stall ni mig fäga, vå runstycket när, Hur mycket jag wärd uti penningar är. Ni skall för det andra den frågan beswara: Hur fort jag till hast kan kring jordklotet fara; Precist på minuten — ej mindre ej mer — Det wet jag för wisst är en småsak för er. Sen skall för det tredie, ni krona bland prester, Min tanka ni gissa, oh jag mig utfäster Att ärligt den tillstå — med wilkor derwid, Ått den til hwart ord får med sanning i strid. Wen om ni ej kan de tre spörsmål beswara, Så fall ni ej längre här Abbot få wara, Men uppå en åsna bli förd Pring mitt land, Bakframpå, med swansen till tygel i hand. Så sagdt, drog wår kung med ett föratt fina färde; Men presten fin hjerna med grubblande tärde; Ei brottsling tilltalad för lifssak, så kan J pinligt förhör wara plågad som han. Förgäfwes nu twå, tre universiteter, Förgäfwes till tre, fyra fafutteter, Han stickar ut bud oh på sportler ej spar; Det fanns ingen doktor fom wisste ett swar. Snabbt wexte, trots allt bwad han grubblar oöklagar, Till dagar de timmar, till weckor de dagar, Till månar de weckor, od dagen är när Då kungen swar på de spörsmål begär. Nu blek och utmärglad i skog och bland fjällen Han soker fig upp de mest ödsliga ställen;