snart swar få fom denna. Jagen torde Heder fom denna fordra ett ömt samwete wid befma: randet. Må hwarje fsägt af förkättringslusta hålas fjerran, når man inlåter fig på granft: nina of ett ämae, få djupt ingripande i men: niskans få wäl andeliga fom materiella målbefinnande, ty vå bäda eder denna fråga högsta inflytande. Wi sakna både tillfälle och förmå ga att åt ämnet egna denna djupare granskniag; men mi skola dock ej uraktlåta någon fommetd: granahet wid dess mer ytliga widrörande här i korthet. Om med Religionsfrihet förstås rättigheten att tänka fritt i religionssaker, så lärer det wara lika otillbörligt som omöjligt att förmena någon denna frihet. Sålunda qvalificerad lig: ger denna frihet helt och hället utom den menskliga domens eller maktens gebiet. Tron är en den inre bildningens frukt, fom hos mången aldrig moanar, och oldrig genom yttre trång fan drifwas til blomning eller mognad. Bort således hwarje tanke på en lagstiftning för fri: beten att tänka, mare fig religiösa eder poli: tiffa åmnen! Först når tanken framträder i ord eller handling, faller den in under den menskliga la: gens domwärjo och ordnande; ech emedan dens na lag säsom samfundsstadaa bar till fyfte att skydda allas wäl utan någous skada, få bör den rigta fia omsorg år alt menskligt, fom kan fav lag eller göras, emedan dessa twå sätten För den menskliaa werksamdeten äro uttryck af den ena menniskans inflytande på den andra till dess fromma eller def skada. Almäuna laqgens råt: tiahet att öfwerwaka de religiösa förhålanderna så widt de bestå i tala och göra, kan således lika litet bestridas, fom den medgifwes att reg: lera ala menniskornas öfriga inbördes förhållans den till hwarandra. Wi tro att detta refonne: ment är fubkomliat loaiskt och ej gerna kan motsagas! dess resultat blifwer således, att ett är att tänka fritt i religionssaker, ett annat att tala och handla fritt på religionens gebiet. Om nåaon säger, att det tjenar till ingenting att få tänka fritt, om man ej får genom ord och handlingen låta sitt tänkesätt framträda i werksamhet, få talar han oklokt; ban må bhafs ma rått i detta fall i fråga om den twerldslis ga politiken och i ala ämnen, fom röra jordi: ffa förhåbanden, men ej i rehaionen. Ty då denna endast bar tid syfte wåra höare, andeliaa förbälanden, wåra förhoppningar om ett tåliga hetsfullt anslutande efter döden til alltings urs sprung, så kunna wi, med wianande af detta syfte, bär inskränka oss till umgänge med Gud i tanken och i själens ianersta helgedom, och kuana der nedlägaa wåra offer på hans altare, sädan mi honom förstå och fatta, utan al nåda wändighet att göra detta tilbedjande, detta hems bärande af måra bjertan til gans tjenss, till ett offentligt uttryck i ord eber handling. Den siumme, den lame funna lika wäl nalkas den ewige, som den, hwilken undfått wältaligheten uti sängens gåfwa — lika wäl fom den, hreils ken med swärdet eder brandfacklan går att uts breda sitt bruk att dyrka Herran och sitt ÄÄds ningssätt af honom. Att tänka i religiongfas ker kan således göra för den enskilde individens gudsfruktan tillfylest, och det är ingen positiv nödwändighet att han annorlunda yroklamcrar sitt begrepp om det höasla wäsendet, ån deriges nom, att har låter tänkesättet influera på hand: lingssätt få til mida, att han i detta sednare alltid låter ingå de almänna moraliska före skrifter, fom aldrig få förnckas nt något för: nuftigt sätt, att betrakta Gud. Jnaen af de christliga bekännelseraas mysterier, echuru de dels afwika från hwarandra, t. er. Tläran om trans: sudstantionen och helgonen, dels tga det gemens samt, att de ej ackordera med det allmänna menskliga sättet att bearipa, eller förnuftet, äro bock af den bestaffenhet att de strida mot den i mera niskans bjerta nedlagda samwetslagen. Och det år endast brott mot denna, fom cj få tolereras då deremot förnuftet åtmiastone måtte i trogs saker ega rått till den sjelfstäadigdeten att få wara fördragsamt, h. e tolerant, då det sjelft ertänner fin orättmätighet att på egen hand af: oö:a det ena mysteriets wärde framför det ans brad Det dr nå Ln aArunN OMhet (AC...