anledning of ett kommittåutlätande afgifwa en fongl. proposition, åsoftande att under andra wilfor oc) efter andra grunder, des statta stådernas innewanare, ån de fom galla för landet? Eller skulle Regeringen ens funna underlåta, i fall fommitterade tills styrfte sådant och utlåtandet skulle till Sd dagen afgifwas, ens kunna undcrlata att fara R. St:s uppmärksamhct På en sådan ämärds oförenligyct med rättwisa och wåra gällande lagars anda. Huru will man wäl tillställa, för att ej grundlagsstridigheten af ett sådant särskild: beskattningssätt skulle wara uppenbar? De så kallade ordinarie statsinfomsterna grunda sig på beskattning af ford: och bergs brufcet; alla andra delar deraf, såsom mans talspenningar, båtsmans-vacansmedel, Dö tesmedel, o. s. w. äro ju gemensamma för städernas och landets innewånare. I följd af häfd och städerna tillerkänd rätt, kan man ej fordra af dem, att deltaga deri, ty hvar fen äro deras hus och tomter skattlagda till ränta, eller skyldige till tionde-afgifter o. s. w. Det är således, då man wål ej fan älig ga slädernas innewånare andra tullafgifter, andra postportoafgifter, andra darteefigillate-afdifter, o. s. w. än öfrige Rikets une wänare, endast i den s. k. allmänna bewvill: ningen, fom sättet att bringa städernas des skattning till jemnlikhet med landets skulle sökas. Men huru orimlig är ej äfven tan fen härpåd Huru kunna jemnföra städers och landets beskattning på annat fått än ges. nom jemnlikheten af bewillningens grunder, få wäl för städernas fom landets innemwåi nare? Kan det finnas rätbvifa och billig: bet, t. er. utt art låta de förre betala större skyddsafgift än de fednarcs att låta den förra för fina fastigheter betala 4 per mille, då landet betalar 2; och är ej bewillningen för behållen inkomst, i allmänhet 5 proc. deraf, redan en få betydlig afgift, att den rätt menligt inwerkar på mångens wälfärd? Hwad will man då? J sanning wi mäste fråga detta, med ett slags medömkan för dem, som genom detta Rifsdagsbeslut och dess befordrande wifa, att de ej uppfatta följderna af den oro samt obelåtenhet och söndring de framkalla! Blandade Ämnen. Ordet ja-så. En tysk k. doktor, E. Boas, fom beföfte Swerige 1845 oc öfwer denna resa utgifwit en wolym, beskrifwer på följande sätt wår lakoniska method att uts trycka känslor och tankar: Öfwerhufwud är det ide swårt att une derhällä konversationen med en swensk, om man blott känner en enda trollformel. Med den fan man måta känslans alla höjder oc djup, med den fan man älffa och hata, för banna oc) wälsigna, wara godmodig oh fas tirisk, ja, man fan till och med wara snillrik dermed. Detta mäktiga, allt omfattande ord hes ter: ja-så Swensken wet att på få mång tusen sätt modulera dessa twå stafwelser, att man werkligen måste beundra det. Hör han en glad underrättelse, så ropar han hastigt med blirtrande ögon fitt högljudda 7ja-sål Erfar ban något sorgligt, få låter han buf: wudet sjunka od mumlar ett långt ett fmärte samt ja:fål Blir en wigtig angelägenhet honom föredragen, få utftöter han eftertäntsamt ett utdraget jafå Will man på börda honom en osanning. få fäger han vått ironiskt jafå Hela romaner ligga förborgade i detta ord. Lucie sitter wid fönstret, då det wälbekanta budet inträder och öfwerlemnar henne en blombufett. Glad ro: par hon jafål och tryder blommorna till fin wackra mun. Hennes wänninna kommer in; hon wisar henne den doftandt skänken, och denna säger något afundsjuk ja-fål Snart derefter får älskaren underrättelse om sin fästmös otrohet, han gnisslar med tänder na och utroparettskärande!ja-så-Hanskrifwer till henne, att hanföraktar henne och aldrig will 2tervte henne oc aråtande fäger hon till sig sjelf