172———— Ecg A—— Löjtnant Potfander. polkander war wacker och hade mustascher Si tjocka precist, fom den tjockaste skog — Ett Lejon han war, uppå baler kalaser Och loven för andra fmå-lejon han tog. Han for fom en fjäril omkring i salongen, Der roforua täfla i prakt med Hwarann? — Tupen tvar prydlig til åra för tängen Od) ingen polkerade bra såsom han. Ja hjertan få många han satte i låga — Men ödet war snält uppå släckningsanstalt — De brunno och brnnno i suckande plåga; De kände så mycket — Gud wet icke allt! Han stod der så säll på den tjusande höjden Och såg på de mindre lycksaliga ner — Men tiderna ändras och jordiska fröjden Eå ofta ett handslag åt sorgerna ger. Att tjenslen skall skötas, den satsen år gifwen Ja tjensten nödwändigt bör gå framför allt — En skrifwelse fick han från Embetet skrifwen polkander måsl resa, fom chefen befallt. Men swåärt han dock hade från orten fig skilja Bland afsked af alla — ett war ju så ömt — Han måne nu lemna sin älskade lilja, Den enda fom qwar i sitt hjerta han gömt. Den liljan war fön — det förstås kapitaler, Ej fägrinarn skämma. — En brinnande uga War hjertat hos många nödstäbde rivaler, Men midt uti hopen fiod löjtnanten lugn. Det war uppå wåren då wägarne mana Som oftast att taga en lifs-assurance — Ej funde wår Löjtnant mid afresan ana Att ban fule blifwa på ett den balance, Ett tjäl:ffott förwållade kullerbyttering Både med äkdon och Löjtnant och ök — Pans lårben det brast wid en dylik polkering Och sanslös han kom i ett torparekök — Allt ifrån den dagen så gaf han på båten Fransaiser, polkettor och annan sorts dans — Med ödet wisst ide han fann fig belåten, Men stor war den lärdom af händelsen wanns.