beter och genom en från Sundswall ans mmen resande, fom upplyste derom, att wanberg nyligen blifwit der fälld för före lskning och war skild från sin innehafde bes ttning i Hr Å—s tjenst upptäcktes bedrärietzmannen arevs natten mot Måndagen s en arbetare å nya warfwet, och erfäns genast förfalskningen wid i Måndags (fen ransakning inför Räådhus Rätten: rsta delen af penningarne hade han ännu behåll och genom realisering af de effefter in köpt, blir förlusten ringa. Åtskillig ökumenter i Swanbergs plånbok antyda att in äfwen förehbaft diwerfe andra induftris rsök, hwarom ransakningen widare torde pplysa. (Jisändt.) En insändare, — benämnande fig Lapp: arksbo, för hwars ågon kommit en i Morrl. orrespondenten R:o 23 (103) införd artitel, ed rubrik: sn blick på den afdelning af en administrativa institution fom benåm: es Landshöfdingar eller Konungens Bes Ulningsbhafwande har liksom en annan Ter: us intervenines med anledaina deraf uti fom: a Tidning R:o 11. låtit införa en repluf, vilken för fin märkwärdighet, förtjenar att mötas. Det (ädla motivet! — den starka driffje. ra, fom föranledt til denna replik, synas Hhafs a utgått frän den moralista synpnakten att för vara och skydda en höa embetsman från anfall; ty et heter: då den långtrådiqa art. tros wara uten ur den penna i Lappmarfen, Hmilfen blott f elakhet och tadellust welat klandra ortens vila embetsoch tjenstemän, torde en Lapps darksbo tilåtos, att med en liten replik, for ligen yttra fina tankar. m. m. Dessa ord ar replikanten fått ett godt tillfäle att låta adfalla fig, och hang ändamål är på det fått unnit, att han uti defa satiriska utajutelser ut kasta — eller åtminstone försöka kasla en ugga öfwer ins. Men den wanliga reaeln ch grundsatsen man i allmänhet är förbunden tt iakttaga, i samma stund ofördelaktige till: nålen göres mot en person, — nemliqen att da angifwelsen til bewis, har repl. äfwen den: a gång — såsom annars wanligt aldeles lömt. Om det sattes i fråaa, att det borde yrkas, att fådana artiklar flutit ur infånda: ens penna, fom haft den oädla fyftning, att lott af elakhet och tadeduft klandra ortens ems et8och tjenstemän; få skulle med all probaliet det enkla resultatet af alltsammans blifwa tt beskyllningarne för repl. räkning skulle få å aldeles obestyrkta — och blottade i fin fals a drägt, samt hang tilvitelfer och radottericr samma moment reduceras til nod. Med en sålunda framkastade falska tillwitelsen har evl. welat tid ett sammanbinda den insinuation att ag, såsom det syntes, welat tibwita hr Landshör: ingen i Westerbottens Län något som icke borde :dröras. Det har förut blifwit af rättkänsliaa arakterer och ofelbara kapaciteter — får ane, fom heta den Lusla frandalslitteraruren amärkt, — och jag nödgas äfwen aifwa till änna mia erfarenhet deraf, att det är en lika edröflig som oförklarlig manie wissa personer dy skriftställare äga att wilja förwända äfwen e obestridligasie fakta och genom wrängda frams lälningar missleda och förwilla allmänhetens segrepp, samt frammana skuggor och) mörker nder den ljusaste dager. Om det ändock mo: e en skugga, fom kunde fördunkla och förmörka et åsyftade föremälet, — en skugga, som icke astades tilbaka på dess uprhof med dubbelt nörkare färaer; få more det ändå någon ilfredssställelse eler rättare någon skadeglädje ör skandalfabrikanten, fom emellertid år omgifven af ett mörker fom til en tid — ja — endast en Fort tid döljer skammens rodnad på )ans egna Finder. Uti iasändareas artikel (N:o 23) skall ingen kommit af klanderlus. Ehurn mycket kunde och borde sägas om denna frågas anser jag mig likwäl of grannlagenhet böra suspendera mitt omdöme derom, med tilfånnagifvaude att i händelse Yttrandet — Matt br Zandabåf: dingen uraktlåtit wäcka berörde motion! anses wara för honom stötande, jag — med flera i sådant fal äga den öfwerenspdämmande tanken, att rerl. icke behöft, att oanmodad — fjäska i oajort wäder framträda med ett låtsadt förswar för en man, som benåfwad med öfwerlänsenhet och klar blick samt äaande större geni och kapocitet än mähända sjelfwa fe repl. icke haft af nåden att begagna hang matta och färalösa advokatur, fom mera Mfåms mer än förbältrar saken. Jaa tilstår uppe riktiat, och det år min sanna öfwertyaelse att det more mindre fördelaktigt för ca LPardsbörs ding, att behöfwa bemaatlas af fådana adwo: kater, fom repl., bivdfen måhän da är säsom många andra adw.ekater, af den besy encrliaa beskaffenhet art till karakteren — b-må ar ett dubbelt wäsende — med särskilda tunaor eller spräkorganer — den ena talande wäl soch mide rande i Ögonen, och den andra illa på baten. Att för en Landshöfdimg begagna en fidan gods man och förespräkare, wore efter min tarke att på Embetsmannabanan nödaas genomså on allwarsom kurs af erfarenhet och själslidanden. En på så hög plats urpsatt Embetsman, som en Landshöfdina, behöfwer icke ett få underords nadt och wärdelöst förswar och beröm — fådant fom förekommer utr — och illuårcrar repl artitel; Nej! non tali aåxilio nec desensoribus istis. En Landsyofding äger och stordar — der förtjensten wisar sia, ett bättre förswar och beröm af sina handlingar. Jag försiår lika få wäl fom någon annan att uppskatta wärdet af den wiatiga Embetis befattning, fom tihbörer en Landshöfdina. Jag känner til en del hwad som taaes it a frråf mid en få mwidtomfattaude juridisk och ckonomisk adminisiratip befattnina fom chefskapet för ctt widsträckt Lån. Och jag må nu tillänaa, att ganska få, fom bekläda en få hög plats, år, bes gäfwad, med den öfwerlänsenhet i talang och geni fom Landsh. i Westerbottens Lån. Jag will icke tala om hr Landghårdinaeng resor genom Lappe marken; det har repl. gjort ech regalerat fina läsare med: — iuom hang sfer mil jag ide trånga, för att icke med min tråskrift fördunkla hang fält, fom bör disponeras af honom ensam. Men i intellektuslt och asletiskt hänseende fule jag önska eana hr Landshöfdingen några ord, om tid och rum sådant medgåfwo, men brist af båda delarne får härmed denna gång bero. Dock kan jag ide förneka mig den tilfredss stäbelsen att nämna min erfarenhet derom dere af att hr Landshöfdingen ibland andra mårdre rika eaenskaper äfwen bäasitter den, att han uti konversatton hflig och uttrycksfull — famt tilis fa rättfram röjer utt fina meddelanden en oför: derfwad, eldig — icke sällan qenialisk anda, fom med ifwer genomdrifwer beslutade planer. Att betwifla apttan af Wägomläggning och Strömrensningar inom Lappmarken som åstadtommus af Landshösdingen Baron af Schmidt hwilken dertill arfwit första imyulsen, förråder både okunnighet samt oriktiat begrepp om saken, och bewisar jemwäl otacksamhet emot staten och den Landshöfding, som genom nit och werksamhet deremot hade mycken del. Utan att detta — såsom ett qanska wanmägtigt me: del förmår till det ringaste nedsätta wärdet af den fordna Landshöfdingens gagnande Embetie förwaltning och werksamhet, skall likwäl minnet af honom hos Läncts innewånare långe bibehåls las — äfwen i den ort, der Lappmarksboen har sitt hemwist fortlefwa ifrån den ena genera: tionen fill den andra. Och ide en gång åbdes ropandet af reflakttonerna uti Lystadii Journal, hwilken för bemödande af saken, mässe wara en ganska underordnad Auktoritet, stall kunna riot till otreliubet, och åre hka mycket komiska fom den insi: nationen skube blifwakfrapperande, ett t. er. replikanten borde särstildt berömmas ech utmärkas derföre, ett äfwen han Pappa lands ödemorker gjort refer, ech under fommars tiderna kanhända — icte beaagnonde den fone fort att ridande å häst si ta i en beqwäm Eqs del, utan liagande si en wintersläde — dragen efter obanade månar, of en war lia kamp, mage car emeben khirrer, fotar och stenar. HÖr Lartshöfdenaen wid fia försssa bukom — då ännu en främmande m orten reste med vofbryus ten fart aerom Laprmarken, utan tilfåle och räådrum, att i Landtbushåll: incen häha några förcläsninaar, hwilla mäl kunat keböfwas, och det faller of fia sjelf, att en sädan reja — om och få i sia sjalf onytia, lifwäl icke kunde meds föra nåra Underwerk, derföre att Landehöfdins gen derunder nega betraktade alla får fig Fommna föremål, uppmanade folket till ars beteflit och sparsam hushållning och npEs terhet, samt lemnede flera nyttiga lårdos marj råkerbruk och boskapeskötsel, m, m., som brocande nypräkaas. Åkrar och ängar nibskapades icke derföre, art Landshöfdingen reste genom frakten, lika lutet fom den yrydliaa fyr: kar af sten i Åsele, för en sådan orsak kunde uprresas på ett hällebera. Hes ahmogen gälla hållna tal om reformer i Landthruk samt upps muntran i blotta ord oc) lärdomar om åkers bink och boskoysskölsel m. m. aanska litet. Exempel tala bäst, almogen wiL ide alenast theortistt, utan behöfwer och praktiskt fe eller infe och öfwertygas innan den tror: Allmogen tror i almänhet att det båfo i alting är att följa far och farfars sedwanor; gamla wanor semnas sist och aå icke of med nåara orationer. Likgiltiaheten i det nya äro hwarje framsteas wärsta fiende; men sidan praktiska exempel fått werka, går det nog både miligt och werksamt. Och den eana fördelen af en ny landtbruksreform skall icke altid eler ens behöfwa yttra påsötning. Si — alt det, fom innefattas i dessa ord, behöfwes för att i hwad näringsaren fom hälst nopmuntra allmogen till yraktisk efterföljd; och detta är något mera betydeljes fullt, ån en werfådd haslig resa — en gång — gerom socknarne. Den i repliken förekomne tiraden, hwarmed densamma stutar, år of abtsammans doc mäst frapperande — antydande ide mer eder mindre ån den af den föregående pancayriken härledda radikala slutsatsen, Matt fom gandshöfdingen funnit klimat och jordmån inom Zappmars Fen icke mara att jemföra med de södra orterna i Riket hwilka ännu hafwa tills gång rå odlingsmark; få följde och deraf att momon om anslag til uppodling af den os fruatbara Laprmarksjorden icke blifwit fram stäld Att af ett lands natutligt wanlotta; de beskaffenhet kons qwent skule följa att detsamma äfwen skulle i medborgerliga rättigheter och förmäner blifwa wanlottadt, är misserligen en theori — likoså modern och egen, fom den i rraktik skulle blifwa parodox och rättswidrig — samt således öfwerensstämarde endast med repl. rationalism, åsater ech sarblick, fom hafwa hel annan syftnina — ide öfmerensstämmande bwarken med Ör Landshöfdingars eder andra förnuftiga medborgares tänkesätt. Talis Gualio. Torneä. (Ur en rysk resebeskrifning) . (Forts. fr. N:o 25.) Afständet mellan Ulcaborg och Torneå bes löper fig till 150 werst eller 141 swenska mil. På denna sträcka finnes ingen enda by: endast några strödda fiskarkojor ligga längs efter stranden of Bottniska wiken. Jag intog en af dessa hyddor för att hwila öfwer natten eller eljest bemta mig från res sans beswärliaheter. och hblef öfHAfl AQ.