Sedan städade han fin sängkammare få myc: fet fom möjligt, för att dölja anledningen til oredan, och tog slutligen Blide, hwilken gjorde fig orörlig, i nacken, bar Honom, fom en ffju: ten hare til det för honom bestämda rummet innanför fångfammaren, lade honom på fången och fångde in Honom der. Sedan kakeluanen blifwit reparerad, hwars ofärd Hjelteswärd tog på sig sjelf, gick han in til Blide, fom ännu bibehöll den ställning, hwari han blifwit lagd. Dock war han wid fullkomiigt lif, oh fåg mera flat ut ån sjuk. — Min gode wän, fade Hjelteswärd mildt, har jag råkat förolämpa dig, har jag på nås got fått missbrukat mitt lila wälde öfwer dig, få förlåt mig; det har åtminstone ide skett med wilja. — Du är en engel och jag år en narr, fa: de Blide och föl i gråt, förlåt mig! — Om du til, få tala wi ide widare om saken. — Ad att hon Fal wara få grym! . — Hon? Hwilken hon? Ur det för en qwinnas skull Ha! du är kär, stackars gosse? — Jag älskar henne, Rudolf, och kan icke lefwa utan Henne. Derföre Hade det warit bättre om jag fått dö. — Rog fan man ssälla båttre til når man är får, ån att just hänga fig. Tala om allt för mig, få skola mi gemensamt fundera på