— För en liten fideikommissarie med ett sort sideikommiss? genmälte den hwithårige jag flår wad att how walt sin koslym efter år goaens och ide efter hjertats råd. — För al del, waren tysta mina nådiga wänner, hon år ju redan få nåra, att — — — fade den yngsie med häftigt darrande läppar och twårtyfinade. Den unga flickan tycktes icke gifwa akt på sina beundrare på broändan, men att hon mårts te dem, år troligt, emedan hon icke walde Må lartrottoiren, der de slodo, utan styrde kosan åt den andra, twärsöfwer torget Åt saltsjösidan. — Se få, mina herrar! gifwen aft på den hyllning jag bringar henne, fade den bivithåri: ge, fom hade wakten för dagen, gör mig det efter, den fom kan! Just fom bon mål wek af wid sidan af Gustaf Adolf, sprang Han til högwakten, roslen hade redan ropat, manskapet gid i gewär, löjtnantens emaljerade wärja blänkte tydligen till hennes åra. — Den förmätne! utbrast den lille, wåga fås dant det fan kosta honom en mänads arrrest. — Det fan ju lätt förklaras fom misstag; han år närsynt och dessutom år ingen af of, fom icke anser henne mård denna hyllning ehuru jag medger att det war djerkt. — För tusan, att han få skulle öfwerträffa mig, och jag fors trodde mig ha gjort ett mår