i 3 — Er FP APP RA scha Florum; Fransyska: Paques fleuries). Med denna dag börjar Dymbel: efter Dyms mefawvedan, få kållad enligt några af dumb, fom betyder frum, tft, emedan ingen flod: ringning då fick brukas; enligt andra och fans nolikare af tomulr eller mdommelr, det är erftor, afltså: den stora wedan, Syti mana magna, fåfom den af deförfta drift na kallades. Denna wecka, fom innefattar uRorfets Påffr (Thorsdagen, Fredagen och Lördagen), kallades äfwen swarta weckan, i motsats mot den följande, som benämndes den hwita weckan oc innefattade Uppftåns delsens Piff. I Dymmel-weckan märkes: Skfär-thorsdagen (Mifara eller ffarar ve: ne), då man renade fig från den aska, fom man under fastlagen haft strödd öfwer sig. Kyrofäderna kallade denna dag Kalkens Födelfedag, emedan Nattwarden vå dens samma infuftade3. — Der christna fär-thorsdagen har folftron äfwen fätt en särskild widskeplig betydelse, genom en wiss fammans blandning med den ännu icke helt och hålet utslocknade hägfomften af en i forntiden om wåren firad bednisk högtid, hvars hufvud säte egentligen warit det tyska Blocksberg. — Många widskepliga inbilla sig nemligen, att skär thorsdags-aftonen wissa trollkunniga qwinnor, isynnerhet gamla kärringar, föres taga sig att fara osonliga genom luften på qwastar till Blakulla, för att der träffa den Önde, och wistas hos honom öfwer fängfres dagen och lördagen till päskmorgonen, DÅ de äterwända. Om de bårwid råfade fara öfs wer ett korktorn, hwari det ringdes med klockorna troddes de genast nedfalla ur Tufs ten, då de sades hafwa blifwtt nedringda. Denna widskevelse, fom ännu i wåra dagar ide hunnit fullkomligt utrotas, war på Carl den Elftes tid få allmän, att särskilda dom stolar tillsattes att ransaka om det förmenta trolldomswäsendet, och många olyckliga afrättades, som af full öfwertygelse bekände på sig och ansägos öfwerbewisade att hafwa deltagit uti dylika ogudaktiga Sfärthordagsfärder. — Långfredagen: denna dag war läng för den lidande Försonaren, och äfwen warade Gudstjensten denna dag längre än wanligt. Wåra förfäder afhöllo fig på den: samma ifrån mat intill aftonen; men ifall någon af naturswaghet dermed icke uthärda de. fick han dopva bröd uti ättika eller salt, till hungerns stillande. Såsom en påmin: nelse af Jesu swåra lidande, hafwa ock förs äldrar och husbönder på denna morgon flagit fina barn och husfolk med ris. Detta fallades påff-firäda (aff-färring), att de skulle förskräckas för fynden, fom tillskyndat Guds Son få mycket lidande. J päfpwiska tiden hade man på denna dagen mänga upptåg med korsbilden, den de nedtogo och omfring: buro i procession. — Derpå följande Påftlördag, Påff-afton, kallades fordom den stora Sabbathen; på e. m. döptes fordom de, som dertill woro beredda. Mars war den förste månaden romerska falens dern, och bar krigsgudens namn. Wäduren har man gifwit månaden till teden, emedan detta djur är ftarft framtill, men swagt baftill, en symbol (sinnebild) af solen, hwars wärma är swag i början, men tilltager efter andr. J wåra almanachor kallas den wår månad deraf, att wåren På hwarjehanda sätt wid denna tid bebådar fin ankomst. Bilde eller Blidemånad år ett gammalt namn på sednare delen af Mars och början på April, i anseende till den då rådande blidare mä derleken. Af Lapparne benämnes den Njufja, d. w. s. swanen, emedan denna flyttfå gel nu anländer till deras landamären. Astronomiskt: IIär-Hagsjermningen inträffat omkring den 21, då solen ingår i Wädurens tecken. Dagarnes längd är wid pass 11; timmar. Under stjernklara aftnar, wid mid ten af månaden, omkring kl. 8, synas bland konstellationerna följande: i zenit (högst pi himlahwalfwet): Lodjuret; i föder: Stora hun den (Sirius) ohm Lilla hunden samt Twils RR