behagsjuk slällning; hela hans hålning war fom om han haft framför sia en person, hwilken han welat wisa sia största uppmärksamhet. Denna persen war hans egen bild i spegela. J hörnet wid kakelugnen fatt på en förgylld siälning en stor hwit pappegoja, hopkrupen och med en stor krokig näbb, fom hade ett obegriv: ligt släattycke med hennes husbondes näsa. Hennes kloka, stela ögon woro fäslade på bo: nom. — På min åra, fade den gamle fpråtten til fig sjelf, i dag har jag gjort en högst lyckad toilett. Owad ändå konsten har siigit i wåra dagar. Peruk? Nej, det syns iate. Bomulln i kinderna att göra dem fylliga? Märks inte, fast det äcklar litet. Löständerna? — Han skrattar på försök. — De se naturliga ut. Sminket? En wacker karnation. Ack, det är den skönaste konst att försköna fig sjelf. Den bar stigit. Ty hwad de andra Fonfierna betråf: far, få ha de förfallit. Det Fan man fe derute på mina gamla mästare. Ah! mina damer! . här gjorde han en wändnina åt rummet och en ny åtbörd med handen, liksom han tillz talade en samlina fruntimmer; ni min ungdoms, min manliga ålders högsla förtjusning, sägen mig om jag icke år densamme fom fordom, om jag icke är lika wacker, lika älskwärd, fom när jag cröfrade eder, lika förledande, lika präktig?