iq den låg få illa, samt liksom af en händelse så, att man abiför mål såg möbelas aktaingswär. da beskaffenhet. Hjeltefwärd mönslrade den inträdande med en högdragen blick, uppreste sig. längsamt i fit: tande stälnina och winkade förnämt med sin hand, till tecken att mannen fit sätta fig. Denne bugade fig tyst och fatte fig. Så wan han annars war att mottagas hos högt: förnäme, hwilka någongång anlitade bars tjens sler, och få stolt han ån war öfwer fig sjelf fufmadeg han likwäl ända til förlägenhet, då Hjeltefmård icke på en lång stund Öppnade munnen, utan bibehöll ett nästan känslolöst ute tryck i fina sömniga anletsdrag. Den der måts te wara rik fom fan, tänkte han. Han fer fåtife nöjd ut. — Gadtligen måste ban sjelf brota tyflnaden liksom han warit en supplikant. Here baroa har haft den godheten att skicka efter mig. Baronen blott nickade bifall. — Hwarmed kan jag få den äran att wara till tjenst? Hår war just det farliga ögonblicket, som skule afgöra alt. Djelteswärd gäspade, firåds te fig såsom en sömnig exellens och mumlade liksom talande blott för fig sjelf — Det å bara futtiga tretusen, fom jag bes höfwer för ögonblicket, af en nyck! Skall jag genera mig för det?