han kunde naturligtwis icke gerna fråga derom utan tihslöt förtroendfullt fina ögon och litade på fin lyckliga stjerna. Dock böra mi ide, såsom trogne bifiorieftrifs ware, glömma att berätta den lilla biomfråns digheten, att Hjeleltefmård före fin afrefa från Ensta skänkte den misslänksamma pigan de pråfti: ga ullstrumvorno, fom wäckt Hennes uppmårfjame bet, och fade til henne: Hår Mall du få ett par märkwärdiga firumpor, fom jag tagit fom frigsbyte i Afrika, de ha tihhört sultaninnan i Marocko, och ha den cgenskapen, att den fom nyttjar dem, aldrig blir utan man. De äro förtrollade, begriper du? — Sa, wift: tackar aldra ödmjukast, goda och nådiga herr baron, nu begriper jag allt: sammmans. Herre Gud! få rara strumpor! fwarade flickan och neg tre gånger, få djupt bon kunde. V. Den förnåma gästen. Wid samma tid ungefär, som Hjelteswärd ur fru Blides efterlemnade vlagg och tyger utplänade alla spår af deras fordaa egarinna och artistiskt fuländade sin arabiska drägt, war det for revolution eler rättare sagdt reftaura: tion, i den wåning, fom den nya fommartje: naren beställt åt friherre Gicltefmård.