glupska efter rof. Deras parningstid, Af wensom räfwens. Kråkan, skatan, gröningen, domherren, sidenswansen och flere arter af trvafi-flågtet söka fin föda wid boningshusen. Siskorna fringfwärma i furuskogarna. Guld: fron-fångaren stryker från den ena ffogse dungen och trädgården till den andra, wans ligen i sällskap med swartmesen. — Laken leker (på stenig och strömaktig grund). Eronomiskt (hushålls märkligt): J skogen bugges bränwed wid fullt ny (träden wåra då fnarast upp igen. Timmer af tall och gran fällas före den 20, likaledes i fullt uy men icke när sunnan blåser, utan wid torr luft (bwarigenom det ej blir maskstunget). SIde-grönffande träd, säsom cf, djörk, bot, m. fl. huggag till gagns-wirfe wid wackert wäder under nedan. — Tröskningen forte går. Siden omskyfflas. Köks och trädgårds wärter i källaren efterses att de ej ruttna och mögla. — Hönsen hållas warmt och förplägas wäl, om de i god tid skola betala winterfödan. Fäåren likaledes. Gås: fen undfignas sparsammare. Hästarna fors dras och ryktas omsorgsfullt; wid middagstis den och wackert wäder böra de utsläppas till förlusselse. — När stark frost eller mycken snö infaller, skola på islagda sjöar wakar upphuggas oc hällas öppna, att fiskenef genom täppning må gräfwas; uraktlåtes detta, pliktas 50 daler s:m. — På warge och räfgropar hålles noga uppsigt. — Göds seln isas upp från bottnen och utköres på åkern i hög, att brinna wäl tillhopa. — Slöjdande och snickrande är bondens göra. — Att i denna och rästföljande månad, helst under frostwäder, smida eggjern, är ingalunda tjenligt. Den 1. Nyårsdagen. Dess namn: Jesus, werldens frälsare, hwars omskärelse på dens na dag sedan 12:te ärhundradet firats som en kristlig högtid, till hwilken fordom hörde en bullrande förhelg eller nattwaka för att wid midnatten helsa det nyfödda året. Liksom ottesången wid ljus i allmänhet brukas blott i stadskyrkorna, få är det ens daft herrskapsklasserna fom hafwa för fed att besöka gynnare, slägtingar och bekanta, eller oc aflemna s. k. wisitkort, för att ön: ffa ett godt nytt år. Dock aftager denna sedwenja mer och mer. — Hos wåra hede niska förfäder war dagen utan färffilt bety delse. De började också ide med den sitt är. Men wid hwad tid detta tog fin bör jan, antingen med första winternatten, den 14 Oct., eller oc med modere efter böf-natten den 21 Dec., — i hwilket sednare fall deras helsning till godt jula-mot skulle motswara wår nyårs-önffan — är en frå ga, hwarom man ännu twistar. Och it för ra fallet är lifa litet utredt, huru wida jus len (Thorablot) ändats eller börjats i nu warande Januari månad. Från fhedendos men har man emedlertid den fortplantade benämningen Thors mänad, hwilken benäms ning likwäl några fornforskare welat härleda mindre från guden Thors namn, än fran ett gammalt namn thorri, fom betyder Hhuf: wudstyrka eller det förnämsta af en sak. Härmed skulle då uttryckas att denna må nad utgör wintrens förnämsta del, i få fall neml. att starkaste kölden under den inträffar. — Runstafwen har för denna dag Twå Dryckeshorn i fors, til att utmärka Nyårsfesten och den fortfarande julfröjden, då hornen fyllda med öl och mjöd flitigt gingo kring laget, samt en uppgående fol: det börjande året, tilltagande ljuset. Den 2. Abel och Seth, Adams söner. Den 3. Enock eller Henock, en i bibeln omtalad patriark, lefwande upptagen till NÄLÄAmCJoOoM FTavsa