Jcke i början af innewarande, utan någon tid före Jul sistl. år medhade brefpäraren ifrån postgården för söderifrån ankomne bref ett paket utan widare omslag än ett snöre samt en derun? fästad papper ap med adress till författaren af detta berigtigan de, säledes icke til of eller Wedelvads paftyrer, såsom brefstrifwaren haft araunlagenpbeten att inbilla eller låta inbisla sig sjelf och ans dra! ide heller antydde adressen något om ändamalet med paketets innehåll neml. flera numror af nämnde tidning. Öwem fan hafwa tillfändt mig paketet, frågade undertecknad fig sjelf? Anmtingen måtte det wara någon god wän i (Sunde wall, eller oc den på landet boende embetsman, bos bhwilfen sag noligen wid ett ha stiat besöf såg tidningen och frågade, burvus dan den war, bwad han tydte derom o. m. d. på hwilken fråga doc ej följde når ot egen teligt swar; men att han, fom vc ffitt flera numror, icke funne sig wid att afnäma den tidningen. Både af nyfikenhet och intresse att upp bemta grunddragen af ifrågavarande, till namnet icke okända, tidning, började under tecknad uppmärksamt läsa redaktioneng wackra anmälan, oc genomögnade utan afbrott de ledande artiklarna, sasom tillräckligt uvvenbarande r:dns politiska trosbekännelse och Pros fession. Dei förstås, att icke ala ty cka om allt i hwarje tidning. Undertecknad, som med brefskrifwaren opåmint erkänner ov Sw. Tis förtjenst, som tby wärr icke finnet bos alla wederbörande, neml. moderation och anständighet i ord och skrifsätt, fattade tran egentelig antivatbi mot hela tidningen, ärnn mindre någon förföljelfe, för hwilken brofstrifwaren få artigt eller oartigt debiterar — — ——— h — a—— PER RN aft vy Slut Uls kularet både lugnt och besinnsamt, men fann sia ide wid att låta detsamma få cirkulera. Sådant skulle ock hafwa medfört sengång, i sonnerhet fom red:ns önskan äfwen uttrvyds ligen afsåg hwarje socken etter församling, der prest finnes, saledes 22 ställen; ty komministrar, samt fapeloch brukspredikanter borde wäl äfwen med egna ögon få fe do kumentet, och icke behöfwa lita på hrr vaftos rers tycden och åtgärder, få framt red:ns uttrock om tidningens beroende af den läsande allmänhetens wälwilja skulle omständeligen realiseras. J thy fall, och om Klerikus i pastoratet rp mot Jemtlandsgränsen werkeligen skrifwit eller åtminstone motiverat bref: met, hwarom dock på goda skäl twiflas, skulle han möiligen, ja beflagligen, ännu mäst fafna cirfuläret. Har icke undertecknad således beldre gjort resp. tidnings-redaktionen en tienst än otjenst? Och ändå lamenterar brefskrifwaren, fom ifrån bet ban förft fåg eller kunnat fe cirkuläret i ortens tidning, ju kunnat begagna anledningen och tillfället att producera ett eremplar af Sw. T. för bwarje rote eller i fin församling, om dermed fun. nat wara nog?! Pengar ge styrka. —n ä m— För att imellertid hwarken emot den ar tiga red:n eller emot kontraktets kyrkoherdar och öfriga prester wara så oartig, fom brefskrifwaren nödwändigt och såsom en gång för alla sagdt will hafwa det, beslöt undertecknad att ofördröjeligen låta införa cirfuläret i Norrländska Sorrefpondenten, der dets samma från annat håll dot redan blifwit aftryckt, bwilket han då ef wisste, men fid werlden, hwarifrån ban sjelf ju ite är ett undantag, men hwaraf undertecknad wäl borde taga åt fig fin dryga del i afseende på Sv. T.? Men om oc undertecknad icke liter befrolla sig att i allo gilla Kosfuty etc., få tockte ban dock, efter läsningen af de fifta bland honom tillsända Nina, att Sw. T. gick för långt, då den ide nögde fig att, med allmänt åberopande af olika omdömen om mannen och hans karakter, sjelf framställa bonom nog mycket eller mest i fwart, utan och, till yttermera wisso, in extenso tog till bielp några få långa utländska tidninds-artiklar, att hälften funnat wara nog inför dos mare, fom åtminftone höra begge parterna. Men, tänkte undertecknad widare: skrattar bäst, som skrattar sist. Det kan ock fluteligen hwarken skada sak, eller nu personer, att den förra framställas på få många fi dor, fom den bar, och att de fednare, för att ide fireras och firera i ensidighet och bhaljsidighet, underwisa, tillrättawisa oh upptufta hwarandra. Sådant är ju ock redan händelsen? — Att tro intet och att tro allt är ide bra. Och lixka illa, fom det wore, om en enda tidningsfägel med större eller mindre näbb wille wara högst i korgen samt opintons-direftör för alla, t. er. om norska förhållanden och sensationer, twertemot andras kännedom oc erfarenhet; lika illa kunde det ock blifwa, om sjelfwa Sw. Tidningens marimer och utgångspunkter skulle eller borde i allo göras till stäende trosartiklar för hela nationen? Ack, om hwar och en hölle sig inom marginalen! Sedan omberörde numror af tidningen woro läsna, lades de, såsom wanligt, a sido. Pågående Julstök fom dock den ena och ans dra att för diverse bruk fråga efter gamla tidningar, då äfven Sw. T.ätill en dei få strök med, att blott några numror nu fins nas qwar. Detta må brefskrifwaren gerna räkna undertecknad till last och answar; men då ingendera af de förmodade tillsändarne hade antydt remiss, och undertecknad aldraninst kunde föreställa fig, att paketet komnit ifrån Stockholm, få lät ban utan både etänfande och förebråelse vasfera. Genom omwåg och möjlig öfwerliggning n eller annan dag å posistället fom ett med Fdernöfands Håasfsfst5 nsgef 21 ft CO.Oc.. —— snart weta det. Godt, godt, tänkte han: kontraftets prester få således inom några dar gar fe cirkuläret, och handla säsom dem fyster, utan att för fig sjelfwe eller fina församlingar känna någon pästötning eller ens föranledning till werkställighet, såsom om dokumentet kommit med omberörde post; utan få handla efter fri åsigt och öfwertygelse, för att, om de icke komma att tacka sin nästa för god rekommendation, åtminstone icke klandra honom för otidig beställsamhet. Hwad skulle brefskrifwaren i undertecknads ställe göra om andra tidnings-redaftioner komme med enahanda cirkulärer. Ty hwil: ken wet ide att hålla fagert tal om fina afsigter och tendenser? Men — få framt bref skrifwaren ej fan förhjelpa undertecknad till bättre syn på cirkuläret, hwilket ju äfwen få förklaras efter bokstafwen eller ordalydelse fen, få förmår ban ännnu ide att upptäcka ens en halfmening, att äfwen. Tidningsnumrorna skulle cirkulera? Nej! Större war ock sannerligen dens Redaktions granne lagenhet, — en egenffap, den brefskrifwaren gerna må anse utgöra sin starka, till och med starkaste, sida, eftersom han få afgörande låter publicum weta, att den ide afgör undertecknads swaga. Samma Redaktion har ock nog resignation att tillkännagifwa, att den med egna bestämda åfigter icke ämnar söka undertrycka andras. Men bref: skrifwaren bar sökt undertrycka den åsigt, hwarom undertecknad dock icke lärer wara, eller blifwa ensam, neml. att det icke är i sin ordning att ibland ecclesiastika eller fyrf: liga inblanda eller insmyga politiska Tids ningsaffärer och negotiationer. Och hwad angår brefskrifwarens s. k. råa massza, få borde wäl denna icke heller blifwa lottlös i så goda saker, som i Swenska Tidningens cirkulär förespeglas, neml. motwerkande af den periodiska pressens ensidiga och ännu förderfligare rigtning i religion och moralic tet, än i politik och litterarur, om hwilka sednare ämnen den kunnige folkklassen må döma, samt att förskaffa ädlare och lugnare åsigter en widsträcktare wäg att meddeka sig J detta fall önskar ock undertecknad af allt bjerta framgång deråt; men widhäller ännu sin åsigt om eller emot sättet att gå till wåga för en enda Tidning framför mången annan (fa god; äfwensom han gerna will fe innan ban tror, och det både i det hela