Hwems Finger. Af Kjellman Göransson. — — I Faran af tapperhet i fred. (Forts. fr. föreg N:r) — Som löjtnanten befaller, men annars be: höfs det ju ide med löjtnanten. Betjenten gick in, men kom straxt tillbaka, med alldeles förändrad uppsyn, och fade med hela allwaret af fin befattning, rak i ryagen, utan den fordna instälsamma dragningen på munnen. — Herr Majoren tar ide emot löjtnanten. Han befallde mig säga, att löjtnanten om en timma skall få fig skriftliga ordres tilskickade. — Han är redan underrättad, tänkte Blide och aflägsnade sig. Han gick hem för att iawänta ordres, — det war försent att söka kommendanten, och öfwerflödigt, når förste majoren redan war dels aktia af saken. Den stackars Blide, uppfosirad af en öm mor i rifedomens sköte, firad af de sköna för sitt utseende, i det hela omtyckt af fina Fam: rater, gynnad af förmån, på mågen att winna